The Kill

Va svårt det var att komma igång igen efter uppehåll. Jag förstår hur idrottarna känner sig efter skada...

Denna vecka har mest gått åt till att jobba, ingen CSN i juni betyder att maj-jobbet är ALLT. Som tur är har jag en hyfsad innestående semesterersättning från Sabis, som jag är ganska säker på betalas ut i juni. Jag beställde en playstation 2 idag, en sån där chippad som man kan köra brända spel och grejer på, så lite extra pengar är välbehövligt. PS2 säger ni och fnyser, PS3 finns ju och kostar bara en ziljon och kan mycket ballare grejer. Men PS2 har faktiskt Singstar! David skaffar en Xbox360 nu också, med Guitar Hero, så alla förkrök inom överskådlig framtid har spikad underhållning =) Det verkar finnas ganska många roliga spel som kommit ut till PS2 också, såna där som man iallafall ska ha spelat litegrann, jag vet inte hur mycket tid jag har att spela egentligen. Men all work and no play makes Jack a dull boy, så bara jobba funkar ju inte!

image48

Detta hittade jag när jag satt på jobbet och fixade lite kunder. Henrik Weinestedt låter helt plötsligt som ett otroligt, otroligt bra namn i jämförelse...=)

Igår var jag på konsert. Linkin Park. Fast vi var där för att se förbandet egentligen. 30 Seconds To Mars heter dom, och sällskapet var mest intresserade av att se Jared Letos rumpa (Jared är sångare). Men jag har lyssnat på dom rätt länge, tycker dom är riktigt sköna, och Linkin Park har aldrig spelat i Sverige förut, så jag tänkte att det kan man väl gå på. Hela konserten var riktigt bra, och 30STM var riktigt sköna. När dom spelat gick dom ut och signerade ALLT folk ville ha signerat. Varför kan inte alla artister vara sådana. När Linkin Park började spela var det fortfarande 50 meter kö för signeringen... =) När vi gick in och satte oss igen insåg jag att emotolvåringarna bakom mig, som skrikit sönder mitt vänstra öra när 30STM spelade, inte visste om att dom var ute och signerade, så jag gjorde nog deras dag när dom kom tillbaka med autografer. Linkin Park så, som jag aldrig lyssnat aktivt på, var riktigt bra på scen. Jag kände igen alla låtar utom en, dom har hunnit samla på sig sjukt många radiohits. Fast dom låter lite för likadant för min smak, lite för dålig variation. Men konsert är konsert, och alltid roligt =) 90% av alla där var ölsvennar och emobarn, själv satt jag i finkläder direkt från jobbet, kändes rätt sjukt. Men även vi som är lite mer bissniss kan ju lyssna på långhårig musik..

image50

Linkin Park. Dom hade massa lådor och grejer på scen och jobbade riktigt hårt, grymt att kolla på!

Mindre roligt var det på matchen idag. Ellos är som bekant sponsorer av IF Elfsborg, och gick in med massor av pengar för att kunna köpa hem avdankade landslagsspelare (även om Lars-Roland förmodligen tycker att Anders Svensson är Europas bästa mittfältare). Turligt nog så räckte pengarna även till att köpa domare Martin Hansson, som var det sämsta jag sett i hela mitt liv. På riktigt. Ellos gjorde såklart mål i 80:e och vann med 1-0, och jag blev så trött när dom gjorde mål att jag gick hem. Jag har aldrig gjort så förut, men jag blev så fruktansvärt trött bara. När jag kom hem satt mamma på bänken utanför mitt hus, hon är här i Stockholm och fixar det sista med verkstaden som hon hade och som hon nu sålt. Hyresvärden är en riktigt habil kille som inte går att prata med, så självklart har det strulat till sig kapitalt, men det löser sig nog. Hon hade massor att berätta om nya jobbet och allt, länge sen hon hade så mycket att berätta. Det var ganska roligt att höra henne prata, hon trivs verkligen.

image49

I torsdags var jag, Richard, Mike, Lotta och Mikes kompis Anna/Sara/Lisa/Emma, alla heter samma sak, på Bojan, och vem är där om inte min stora idol FCZ-Tore. Nu är vi förevigade tillsammans! Hans min är verkligen den typiska Toreminen, någon borde lärt honom att le på kort. Det sjuka var att jag sa ungefär fem ord till honom, tog kortet, sen drog han. En kvart senare kom han tillbaka och bara ställde sig vid oss och sa att vi minsann var dom trevligaste på stället. Jag tycker lite synd om Tore...Men han är nog en riktigt fin kille innerst inne.

Sömnlös

Nu så, nu kanske det är dags att skriva lite igen. Jag har lite tappat lusten att skriva, det blir lätt så (för mig iallafall): när något blir lite för stort, så blir det inte alls. Men nu börjar jag tugga i mig den episka uppgiften att redogöra för vad som hänt ;)

Men det blir nog en kongressrapport lite senare. Jag jobbar dag i kundtjänst på Kraft & Kultur hela veckan, och hela lunchen kan ju inte gå åt till att tillfredsställa massorna. Det är grymt skönt att jobba inne i stan, man har allt nära och kan uträtta massa saker på lunchen. Om man orkar och hinner. Men det är skönt att slippa åka in till stan för att få något uträttat här.

Sen jag kom hem har det mest varit jobb, men jag har lyckats få ihop några sidor till på uppsatsen. Den stora uppgiften just nu är att få den klart, plus att jämka ihop typ tre scheman för sommaren. Det blir till slut ganska mycket K&K, med "egna grejer" och kundtjänst. Kundtjänst är sådär änsålänge, bara gjort det i tre dagar men det märks att man nog blir ganska bitter på livet om man sitter och gör det år ut och år in. Vissa är sjukt otrevliga, och förstår ingenting, men så är det väl alltid. Vissa ska gnälla. Igår hade jag iallafall en date efter jobbet med Lotta och hennes dator. Den var trögast i universum, så jag åtog mig uppgiften att försöka fixa så att det inte tog 20 minuter att starta windows, vilket det tog. Dessutom var allt på finska så det blev ju inte direkt lättare. Men jag tror jag lyckades rätt väl; jag kände mig som en riktig karl som gjorde en riktigt karlaktig syssla.

Nu ringer det...

Brev från kolonien

Jävlar va det kliar i fingrarna nu. Imorgon är jag hemma igen, då kommer den digra rapporten från kongressen. Kolla lite på tv, så kanske ni får syn på mig! Mitt ibland skäggen och batiktröjorna sitter jag...

Simple kind of man

Ny vecka, nya tag. Eller vad man nu säger. Denna vecka är det återigen massor av grejer att göra, massa olika grejer som gör att jag blir lite splittrad. Det hade verkligen varit skönt att ha en bärbar dator nu, så att jag kunde ta med den på kongressen, och kanske få lite skrivet på uppsatsen! Å andra sidan verkar dagarna bli långa...

Igår vaknade jag tidigt, och fick tillbaka magknipet som jag hade tidigare i veckan. Skit tänkte jag, eftersom jag skulle äta middag med Lotta och kolla Hammarby mot Örebro senare på dagen. Men det gick över ganska fort, så jag kunde ändå gå på matchen. Det var nog Lotta som smittade mig förresten, hon är förmodligen giftig eftersom hon sov hos mig i lördags och det är bara efter jag träffat henne som jag mår illa. Haha, låter ju bra detta... ;) Jag har aldrig sett Hammarby spela sämre än igår, och ändå vinner vi matchen med 1-0, mål på övertid. Har nog aldrig varit med om en så orättvis seger heller. Men tre poäng är tre poäng... =) Fast det blir inget SM-guld med sånt spel.
Innan matchen satt jag och David och diskuterade lite, jag la fram ett förslag till honom förra veckan om att så långsamt, medan vi pluggar klart, starta upp ett företag som riktar sig till företag och hur de jobbar med miljökommunikation. Ungefär. Allt är ganska luddigt och väldigt preliminärt, men jag skulle tycka det vore jätteroligt, och David verkar entusiastisk också! Saker och ting börjar röra på sig...Lite iallafall =) Nu går väl sommaren åt till att lära sig allt om...ja, allt jag inte kan men borde och måste kunna för att lyckas med detta. Men vill vi verkligen genomföra detta, är jag säker på att vi med hårt jobb kommer att lyckas! Men som sagt, det är fortfarande tidigt...

Vädret. Vad hände egentligen? Det är bara kallt och hemskt igen, blåser och regnar och är kallt. Jag vill ha SOL! Jag är bara trött och tråkig när vädret är dåligt, så nu lämnar jag snart in en anmälan någonstans.

Pressing fingers where you kisses have been

Idag blev det helt klart med hotell till Amsterdam - äntligen! Vi ska bo på nåt hotell som ligger vid...ja, nån kanal =) Det verkar helt ok, och ligger nära Amsterdam Arena där Sensation White hålls. Jag börjar redan bli riktigt laddad, jag tror vi alla är riktigt laddade!

Idag fick jag äran att jobba dag på K&K, rätt mycket skönare än att jobba kväll måste jag erkänna. Hela veckan på jobbet har varit konstig, med massa fel kring en upphandling, som ingen riktigt lyckats lösa eller ta tag i. Precis innan jag gick så dök det upp lite nya grejer, så det blir nog att jobba en del nästa vecka också. Nästa vecka är dock väldigt upptagen för mig, för då ska jag på Miljöpartiets partikongress i Norrköping. Torsdag förmiddag till och med söndag lunch håller det på, och det ska bli riktigt roligt att se hur det går till. Jag trodde dagarna skulle bli relativt korta, kanske med tid att läsa och skriva lite på uppsatsen, men schemat är helt fullspäckat - grejer från 8 på morgonen till 9-10 på kvällen! Vi är ganska många från Solna som ska åka, fyra stycken tror jag, så vi får väl rösta i skift.

Jag sa till Masha på K&K idag att jag var intresserad av att jobba dag där i sommar, och nu lät det helt plötsligt väldigt intresserat från deras sida. Så håll tummarna, jag kanske slipper Sabis ändå...Tusen turer fram och tillbaka, det börjar bli lite tjatigt faktiskt! Men nästa vecka får jag veta.

Efter jobbet mötte jag upp Richard och David för middag och sen hem till David för en öl. När vi ätit var klockan fem i sju, och vi gick till systemet vid Åhléns. Dum idé...Det var KÖ utanför, säkert 20 meter utanför butiken, och en väktare stod och släppte in folk. Som krogen, fast värre...Vi gick till den vid NK istället, men dom hade såklart stängt tre minuter innan vi kom dit. Så vi gick hem och kollade på tv istället, men alla var sega, så jag och Richard drog tidigt. På tunnelbanan tillbaka satt vi och pratade om det här som man säger om att tiden läker alla sår. Är det verkligen så? Nej sa vi. Och vi är tänkande, själfulla människor, och utan våra minnen och historier är vi inte dom vi är. Så vem vill bara kunna glömma och bli av med allt man varit med om? Det är nödvändigt med sådana minnen. Richard hade varit på sin första date i veckan sen han och hans tjej gjorde slut, för sex månader sen. Det är länge, men så är det ju när man varit ihop med någon länge - man vill inte se, kan inte se, någon på flera flera månader. Det går bara inte, för allt blir en jämförelse. Vi pratade länge om det här med att vara "kräsen" - kräsen låter så fel på något sätt, som om man hade en checklista. När man väl blir knockad av kärleken är det ju inte direkt mycket man kan göra...Vi pratade om hur viktigt det var att inte sälja sig, och bara bli ihop med någon, av rädsla att vara ensam nu eller i framtiden. Hur det handlar om att respektera sig själv att inte sälja sig in i ett förhållande man inte får ut något, eller tillräckligt mycket, av. Tålamod bara, så blir allt ju bra.

Roligt att ni fortfarande läser, fastän jag är så dålig på att uppdatera. Men det har varit mycket senaste dagarna, och jag har varken hunnit eller orkat. Imorgon är det STOR hemvärnsövning, rikshemvärnschefen ska komma och titta på oss när vi krigar ihjäl plåtgubbar, det ska bli roligt. Jag förväntar mig en bra övning med tanke på att vi ju måste se bra ut när chefen är där. Efter det ska jag på inflyttningsfest hos Dannes kompis Mats, i Aspudden som jag inte ens vet var det ligger. Men det verkar som ett trevligt ställe. Kanske skriver några rader på söndag, vem vet.

Ingen fångar guden av november.


Sen var det det här med perspektiv...

Fick just en länk med ganska..ja, intressanta siffror. Kolla in http://www.boston.com/news/nation/gallery/050207_TheCostofWar/, det är en sida som konstaterar att USA:s invasion av Irak har kostat landet i runda slängar 450 miljarder. Dollar. 3,15 biljoner kronor. Så mycket pengar är inte helt lätt att föreställa sig, men vadå, frihetens pris. I pengarna är såklart inte inräknat alla människoliv, släckta eller förstörda, för alla vet ju att man inte kan sätta ett värde på ett liv...Förutom om dom som dör inte är vita, eller råkar tillhöra fattiga familjer som dom flesta amerikanska soldater gör. Irakierna ska vi inte tala om, för dom dör ju för frihet tryckt ner i halsen. Särskilt kvinnorna och barnen som bombas ihjäl på marknader av fundamentalister som tror på gubben i himlen.

"According to World Bank estimates, $54 billion a year would eliminate starvation and malnutrition globally by 2015, while $30 billion would provide a year of primary education for every child on earth.

At the upper range of those estimates, the $456 billion cost of the war could have fed and educated the world's poor for five and a half years."

Och vi tjafsar om bistånd...Idag mår jag rätt illa av fler än en anledning.

Slim 'n Lift Bullshit Deluxe

Vaknade och insåg att jag var riktigt dålig i magen...Inte så spännande. Kanske var något jag åt igår, kanske är det en krypande oro för uppsatsen som ändå går bra att skriva, vad vet jag. Jag slog iallafall på tv:n när jag vaknade, och fick se min favoritreklam på mitt favoritprogram TV-shop. Slim 'n Lift - kroppsstrumpan för mogna kvinnor som blivit lite slappa i hullet. Helt fantastiskt, man kan trolla bort tio kilo genom att trä på sig ett upphottat kasslernät med hängslen. I kommentarerna från de alltid lika objektiva produktanvändarna fick vi tittare veta att hon hade provat äta annorlunda, och träna, men att detta var det enda som funkade.

Jag blir trött. Minskat kaloriintag (äta mindre och framförallt skippa skitmat) och ökad kaloriförbränning (träning) kan inte leda till något annat än viktminskning. Varför försöka fuska bort tio kilo genom att klämma in sig i en kroppsstrumpa istället för att ta tag i sitt liv och träna bort kilona? Risken att få diabetes eller hjärtattack minskar ju knappast på samma sätt av en Slim 'n Lift Deluxe. Träna, tjockisar!

Usch, jag låter bitter. Det är jag inte, jag är bara lite magsjuk...Men det är faktiskt bra, för då kan jag vara hemma och skriva på uppsatsen hela dagen. Blir nog inget jobb heller. Eller, man bör kanske inte jobba när man är magsjuk snarare. Vi lever i en ganska konstigt kultur, där man går till jobbet fastän man är sjuk, utan att tänka så mycket på om man riskerar att smitta andra. Det var ändå ganska bra när jag jobbade på Sabis, då har man liksom inget val när man är sjuk (egentligen). Inte så bra att stå och hosta ebola på skinkan som Siv-Britt, 98, ska äta... ;)

Kamrat Weinestedt

Jag har just hittat min namn på en valsedel. Det är första gången, men förhoppningsvis inte den sista! Ni som går på SU och inte röstat i kårvalet än, nu vet ni var rösten ska hamna! Plats 10 har väl inte så jättestor chans att komma in, men vadå, bara man inte är sist...

image46

Jag visste faktiskt inte att jag skulle stå på röstsedeln, det blev lite flummigt det där, men så blev det iallafall. Kårfullmäktige-"politik" verkar lite konstigt, särskilt som det mesta handlar om att det typ inte borde finnas någon kårpolitik, men jag kanske bli invald som suppleant iallafall och får se hur det går till. Allt som är bra för CV:t, haha..

image47

Här är en bild på min morfar. När han såg den tyckte han att han såg ut som riktig grubblare, jag håller nog med. Det där såret han har i pannan (som knappt syns) har en riktigt bra historia. Morfar höll på köra in traktorn i förrådet, när han körde in i en spik som stack ut. Och fastnade. I huvudet. Och istället för att ducka, så lägger han i backen, och backar sig ut. Respekt. Jag måste verkligen upp dit i sommar och träffa dom, hela släkten.


Elfte timmen

Jag har hittat en riktigt bra låt. Dunka mig gul och blå är den mycket subtila titeln, texten går lite såhär:

Klockan är fyra, och det är dax att gå hem.
Han står vid min sida, ingen skönhet men kan få värma min säng.
Vi kan väl leka doktor du och jag?
Du kan va tempen och tre hål det har jag.
Så vill du vill du vill du vill du följa med mig hem? (jaa... det är dax att gå)
För vi kan poppa popcorn, vi kan hoppa i min säng.
Snälla följ med mig hem, för jag behöver lite värme.
Ja, det ska jag få. Vi kan leka hela natten.
Dunka mig gul och blå.

Äntligen en tjej som säger som det är. Att ni är minst lika desperata som vi. Problemet är bara att det finns någon form av historisk ordning, som gjort att det är killarna som ska krypa mest fem i stängning. Alldeles för få killar med självaktning, det är dags för revolt nu! Bjud MIG på nästa drink istället...

Nötknäpparen

Tydligen räknas det inte att flytta om man inte flyttar till Skåne..Man kan väl få en ny levnadsmiljö ändå? Dessutom tror jag min kära syster missar en viktig poäng, eller helt enkelt inte riktigt ser världen likadant som jag. Jag försöker verkligen, som den sanna romantiker jag är, att göra som tjuren Ferdinand - stanna och lukta på blommorna. Det ger mig väldigt mycket, och särskilt nu när det är vår och underbart vackert om man bara tar sig tid att titta på allt grönt. Jag tror aldrig våren varit så vacker. Då behöver man inte flytta så långt för att komma väldigt långt bort. Sådeså.

En grej slog mig just. I kanske fem år har jag gått runt med min mobil i vänster byxficka. Och varje timme den legat där så har den liksom legat och strålat mot...min pung. Få inte spel nu, vi behöver inte moralpredika om det här med att använda ett sånt ord i bloggen. Det går finfint =) Men lite läskig känsla var det när jag slogs av det. OK att det fortfarande inte är bevisat att det är farligt, men det känns ändå lite skumt. Ni vet som när ryktet gick att någon i skolan hade löss, och alla började klia sig i håret...Nu kommer alla killar som läser detta att gå och känna efter lite extra...Aren't I the fun spoiler ;)

Jag blev just underrättad om man man kan köpa såna där blå tygband, för att stödja kampen mot prostatacancern. Det ska jag göra.


Oh behave

Imorgon flyttar min mamma till Värmland. Där bor i princip hela min släkt; alla utom jag, min syster som bor i Lund och min pappa som bor i Uppsala. Nu är jag den sista av min ätt i kungliga hufvudstaden, det känns lite konstigt faktiskt. Mamma flyttar upp till Rottneros, som ligger precis vid Sunne som ni säkert hört talas om någon gång. Hon har tröttnat på att bara jobbajobbajobba och ändå knappt få några pengar, eller någon tid, över, och vill göra annat. Det är otroligt vackert i Rottneros, och hon kommer bo precis vid mormor och morfar, och min moster och hennes familj. Jag tror inte bara att det handlar om att komma bort från att jobba så mycket, eller att kunna påta i trädgården, utan ganska mycket om att mormor och morfar börjar bli gamla också. Morfar är 81 och mormor 78 eller 79, och dom börjar få ont i knän och se illa och höra illa och allt det där som kommer med åldern. Hon har varit uppe väldigt mycket de senaste åren, ibland i princip varje månad, och rustat upp det lilla hus hon kommer att bo i. Jag tror det blir superbra, och faktiskt att alla blir lite gladare och nöjdare med sina liv. Utom jag, som inte kan storhandla och lägga saker i hennes frys längre, haha..

Min morfar är en riktig krutgubbe vilket han bevisat många gånger om, och helgen var inget undantag. Han hyrde en lastbil i Karlstad, körde 35 mil till Stockholm på morgonen, och var med under hela dagen då vi packade in alla mammas grejer i lastbilen. Det var jag, morfar, mamma och Ullis kille Jonas som hjälpte till, och allt gick jättebra. Det låter lite elakt men det ska nästan bli skönt att mamma flyttar, för nu har hon gått i ett halvår och på nåt sätt knappt verkat tro att jag ska klara mig ensam i Stockholm; får jag gissa är det hon som kommer sakna mig mycket mer och därför projicerar på nåt sätt. Jag är faktiskt ganska säker på att det är så. Eftersom allt gick så fort så beslöt sig morfar för att köra de 35 milen tillbaka hem samma dag, och jag åkte ifrån huset på Vendevägen 12 för sista gången. Good riddance, jag tror inte på att bo på samma ställe för länge. Ens om man trivs hur väl som helst är det BRA att flytta ibland, att få se lite mer av världen och lära sig nya saker och att få lämna gamla saker bakom sig. Jag har flyttat åtta gånger eller nåt i mitt liv, ganska mycket men det blir väl så med skilda föräldrar. Jag tvivlar på att jag någonsin kommer hitta ett ställe där jag bosätter mig permanent, om det inte är en helt otrolig plats som på något sätt kan ge mig allt jag vill ha. Men jag tror inte en sådan plats finns, för alla platser ger olika saker.

På kvällen åkte jag hem till David och kanske drack lite alkohol, fast jag egentligen inte dricker alkohol längre. Jag kan bara säga att grogga och kolla på snooker är en grymt underskattad aktivitet. Det blir så djävulskt spännande när man är lite full, av någon anledning. Det var en grymt spännande match också iochförsig. Sen gick vi till Dubliner, och anslöt med Richard och Mike. David drog hem tidigt och jag blev uppraggad av en finska (vad är det med mig och finskor.. ;) ), så vi stack hem och lyssnade på Portishead halva natten. Hon trodde det var Moloko vi lyssnade på, vilket gjorde mig rätt förundrad, för absolut ingen svensk har hört talas om Moloko men alla finnar verkar veta vilka det är. Märkligt.

Efter tre timmars sömn var det dags att gå och jobba på K&K. Det var...sådär. Mäktigt trött, rätt redigt bakis, då jobbar man inte som en gud riktigt. Men jag fick rätt mycket gjort och fick konstiga fel så jag lärde mig rätt mycket. Efter det gick jag, Martin Peters, Johan och Fredrik Zetterman på bio och kollade Spiderman 3. Den var rätt dålig men ändå helt ok på något sätt; förmodligen säger jag att den var ok enbart för att jag gillar serier (dock inte marvelserierna så mycket, lite väl cheesy) och specialeffekter är grymma på bio. Spindelmannen var lite elakare den här gången också, lite som batman i senaste batmanfilmen, det gillar jag. 3/5 salladshuvuden blir betyget.

Min pappa tycker jag bloggar för långt. Men jag har så mycket att säga, och så lite ork att skriva mer på uppsatsen... ;) Men ok, jag lovar skärpa mig så att ni orkar med mig!

When you're done doing whatever, when you're done doing whoever

Jag har samlat på mig lite bilder, så vi kör väl några då!

image39

Såhär grym utsikt hade vi. Det kom en Hammarbybåt, men den missade jag att fota.

image41

Så ser Noora, den finska alkisen, ut ;) Ni andra som var i Uppsala kan ha noterat att just såna solglasögon var populära för dagen; jag räknade till att åtta av tio tjejer på festen hade såna. Synd att dom är fula...

image42

Precis såhär såg det ut överallt hos krigsfarfar.

Nu var det inte så mycket mer roligt från valborg. Men snart är det midsommar...

Kom på att jag, min syster och hennes kille Jonas var hos pappa i söndags. Så det blir några bilder därifrån också!

image43

Like brother, like...brother? Efter det här tiltade Filip fullständigt, så om någon vill se ungefär 50 bilder på honom görandes grimaser finns det att beställa ;)

image44

Ullis och Jonas. Dom är verkligen såhär glada när dom är tillsammans. Min syster tycker så otroligt mycket om Jonas känns det som, det märks på småsakerna hon gör. Hon rör honom hela tiden, småsaker men det märks. Jag avundas dom.

image45

Jonas och Filip spelar tv-spel. Notera tv-spelstungan på brorsan =)

Wåhlbårg

Måndag morgon åkte jag iväg, rosenkindad och glad i hågen (och trumpeterna spelade och fanorna vajade...) för ännu en valborg i fyllans högborg, Uppsala. Jag var lovad att få sova hos Noora, så det var ju inga problem tänkte jag. Jag kom till Uppsala vid tio ungefär, och gick ner till Fyrisån för att bevittna den berömda forsränningen eller vad dom ni vill kalla det för - studenterna bygger frigolitflottar i alla möjliga färger och former som går sönder till allas stora förtjusning. Efter några minuters väntande på flottarna som aldrig kom, kom så Noora, halvdött bakis från dagen innan, eller kvalborg som dom så fiffigt kallar det i Uppsala (kval som att kvala, inte som i att ha kval, som jag trodde först). Vi gick till hennes kompis Peter, eller Peters farfars lägenhet som det egentligen var, som låg på översta våningen med perfekt utsikt över Fyrisån. Det började fylla på med folk, och tillslut var vi kanske 15 stycken där. Vi drack öl och grillade lite och hade det trevligt, och jag smög runt och beundrade farfar lägenhet. Han var nämligen veteran från andra världskriget, och hade ungefär tretusen vapen hemma. Gamla flintlåspistoler och -gevär, rustningsharnesk med svärd, you name it. Hur mycket som helst. Man kanske blir sån när man är krigsveteran.

Efter att ha ätit stack jag och tre tjejer iväg för att kolla läget på Stockholms champagnegalopp. Vi kom precis till insläppet, så ungefär 200 personer skulle genom någon form av kreaturshage för att först komma in och köpa skumpa att spruta ner varandra med. Jag sa tack men nej tack och gick tillbaka till krigsgubbens lägenhet, medan tjejerna valde att gå in. Dom bodde på Öfwre, så jag förstår dom. Väl tillbaka bestämde vi oss för att gå till Östergötlands champagnegalopp istället, så sagt och gjort, vi drog dit och kom in till slut. Östergötlands nation ser ut ungefär som grusplanen framför en halvstor skola, men dom hade liveband och kön till skumpan var en halv mil ungefär, så jag tänkte att här blir man väl kvar ett tag. Men jag tappade bort alla, och i jakten på Noora blev jag meddragen av ett annat gäng som tyckte jag skulle med och...göra något annat (en av dom ville bara innanför byxorna på mig, men jag kan inte anklaga henne...). Här är minnet lite dåligt faktiskt, men jag vet att vi sticker iväg till nån annan fest där jag verkligen inte kände någon. Dessutom lyckades jag missa att åka tillbaka till Stockholm för att gå på Richards middag som jag egentligen hade tänkt, en middag som tydligen var fantastiskt lyckad (förlåt Richard :/ ) Så jag panikringde tjejerna som var på Stockholms champagnegalopp, och det visade sig att dom var på Göteborgs nation för kvällsevenemanget. Tack och adjö sa jag inte till hon som bara vill åt mig kropp, utan sprang bara därifrån och frågade första bästa människa var Göteborgs nation låg. Hon tittade förskräckt på mig och sa något om tre rödljus rakt fram och sen vänster, så jag började knata ditåt. Halvvägs ungefär kände jag mig lite vilse, så jag frågade två snälla flickor om vägen. Detta visade sig vara kvällens genidrag, därför att dom bara tittade på varandra och sa "vi kan visa dig vägen". Vilka änglar. Dom går med mig hela vägen, och väntar till och med på mig när jag tar ut pengar! Helt sjukt...

Kön till Göteborgs nation för dom som inte hade förköpsbiljetter var fem-i-stängningslång, men jag stötte på tjejerna och dom hade biljett och var på väg in visade sig. Jag lyckades köpa en biljett av nån snubbe för en hundring extra, och ställer mig i vipkön istället, och vips är jag inne. Väl därinne är jag i mitt esse, och dom fina flickorna vill bara vara med mig och vara trevliga, men sen börjar (som vanligt) konstiga saker hända. Hon som hette Louise försvann iväg, och hon som hette Emelie (tror jag) sa att "ska du sova hos Louise får du ringa henne nu!". OK tänker jag och ringer, och ungefär samtidigt väljer Emelie och hennes kompis att försvinna från jordens yta. Så där står jag ensam, ingen svarar i telefon, och från att ha varit en mycket omtyckt person var jag en mycket ensam person. Suck. Klockan är två på natten, och jag började bli lite trött, så jag försökte ringa Noora, utan att få något svar. Detta var såklart inte helt bra, för det var ju hos henne jag skulle sova. Jag ringer väl 20 gånger innan jag på något sätt får tag på henne, och får tag på koden in till hennes korridor, som tur var hade vi varit där tidigare på dagen så jag visste vart jag skulle gå. Jag lyckas missa knapparna också och ringa pappa, som tur var så vaknar han inte (?). Men när jag kommer dit är hon inte där, och jag får inte tag på henne...Så jag gör det enda rätta, och lägger mig och sover på deras soffa, mycket bekvämt och fint. Klockan halv nio vaknar jag och kollar mobilen - inga missade samtal. Jag pallrar mig upp och går igenom Sveriges mest nerskräpade stad och hinner precis med tåget hem. Tisdagen gick åt till att sova, vara bakis och kolla snooker på Eurosport. Tack Jebus för snooker när man är bakis...

Jag tror ärligt talat inte att det blir Uppsala igen. Hela den där sovgrejen blir bara för mycket att tänka på. Det är som att flyttas tillbaka 100 000 år i tiden, till prärien, och alla andra prioriteringar bara försvinner när man inser att man inte har tak över huvudet. Här i Stockholm kommer jag ALLTID hem på ett sätt eller annat. Men vi får se, ställer någon upp som privatchaufför nästa år så...

Förresten, tror inte jag ska dricka mer.

Slutspelsskägg

OK, nu behöver jag något förklarat för mig. I Sverige symboliseras kampen mot bröstcancer med ett rosa tygband som kostar 20 kronor och finns att köpa på väldigt många stället. Kanon, en snygg liten grej att sätta på kläderna; ett samtalsämne; ett finansiellt stöd och en känsla av att utrota en nära nog folksjukdom. Men nu är det dags för oss män att bli av med prostatacancern. Symbol för det hela? En mustasch.

Ärligt, vem är det som ätit mögliga svampar och kommit på denna briljanta idé? Inga pengar till forskning, det enda man ska göra är att odla smulsamlare för att visa att man minsann tycker prostatacancer är dåliga saker. Skägg och mustasch är i de flesta svenska mäns tycke något man inte har, för att det är fult, oskönt och opraktiskt. Jag hade gärna köpt ett litet tygband för 20 spänn och satt på jackan och känt att jag bidragit. Känt mig lite som en bättre människa. Men jag tänker inte se ut som en straffånge eller hockeyspelare i sjunde finalmatchen, det gör jag bara inte. Låt mig få stödja kampen på något mer attraktivt sätt tack!

The new Gospel

"The world is like a ride in an amusement park. And when you choose to go on it you think it's real because that's how powerful our minds are. And the ride goes up and down and round and round. It has thrills and chills and it's very brightly coloured and it's very loud and it's fun, for a while. Some people have been on the ride for a long time and they begin to question: 'Is this real, or is this just a ride?' And other people have remembered, and they come back to us, they say, 'Hey, don't worry, don't be afraid, ever, because this is just a ride.' And we kill those people."

- Bill Hicks

Den som väntar på nåt blogg...

Jag tänkte blogga om valborg snart..när jag orkar! Det var sjöslag som vanligt, så jag ska samla ihop mig och få ner några ord om det hela =)