novembergud

Klockan halv sju borde jag avgjort sova, men denna morgon går det inte. Alldeles för mycket som händer idag; bra saker som jag kan tacka mig själv för att de händer. Men vi börjar med vad som hänt sen sist.

Kvällen innan julafton blev jag magsjuk. Kanske något dåligt jag åt, kanske bara att jag ätit för mycket av mat som jag är ovan att äta. Hursomhelst gick julafton och juldagen åt till att ligga på rygg och titta på TV. Lagom spännande. Mamma ringde fem gånger på julafton och undrade om jag inte skulle komma över och bara ligga där och må konstigt, men jag avböjde; ingen större idé, och jag visste ändå inte om jag var sjuk "på riktigt". Men det var jag nog inte, har blivit stadigt bättre ända sen de gångerna jag kräktes. Nu är det bra; istället är det annat som gnager i magen.

Jag har bestämt mig för att helt sluta jobba på Sabis. Big deal säger ni, du verkade ju ändå inte trivas. Men det är inte helt okomplicerat, tyvärr. Jag kommer tacka nej till väldigt lätta pengar, på tid jag redan nu kan säga att jag utan större problem kan avvara, och det kommer nog kännas. Däremot, och nu blir det lite svårare att förklara, så tror jag att på något sätt blivit lat och bekväm och säker i det jobb jag har; jag tror att jag undermedvetet har valt bort skapa framsteg i mitt eget liv, eftersom jag vet vad jag haft. Ibland funderar jag till och med på om det har påverkat hela mitt sätt att se på mig själv: jag har jobbat där i fyra år, och ibland blir jag nästan nervös när jag tänker på att "oj, jag ska ju skaffa ett riktigt jobb, det kommer jag väl knappast klara av på det jag läst". Men jag vet att jag klarar det, jag vet att jag har kapaciteten och förmågan att bli precis den människa jag vill bli; att göra precis det jag vill göra, och att göra det väl. Jag behöver sluta på Sabis för att jaga på mig själv, för att realisera mig själv och röra mig närmare bilden av den jag vill bli. Att mer bli mig själv. Att gå på ett jobb där jag förvisso tjänar pengar, men är så enormt mentalt understimulerad och stör mig på dumma dumma människor som inte förstår någonting, det är bara så destruktivt att nu får det räcka. Jag kommer åka till jobbet idag mer beslutsam än på länge.

Idag kommer doktor Andersson på besök. Det har knappt gått en dag vi inte hörts sen hon så vänligt lät mig sova hos henne den fredagen för en månad sen. Hon kommer hit och ska med på nyårsfesten jag ska på, och det ska bli så otroligt roligt att få träffa henne på riktigt igen. Det är så otroligt sällan jag träffar någon som får mig att skratta som hon får. Hon får mig att lysa; att andas så djupt som man gör en kall morgon när allting håller på att vakna. Hon skrattar och är glad och njuter av livet och vet vad hon vill, precis som jag. Jag tror på en mycket trevlig helg.. =)

Och glöm aldrig: vi är eviga och odödliga, bara vi vill och vågar.

Länge sen nu. Det är lite intressant; jag började blogga för att få igång "skrivnerven" som min chef uttryckte det (att min chef är dyslektisk och typ aldrig läst en bok fick mig misstänka att han bara sympatistöttade mig i min bitvisa skrivoförmåga), för att kunna få klart den där förbannade b-uppsatsresten som gäckat mig så länge. Och nu när den är klar och inlämnad, känns det som att jag inte behöver skriva mer... Men här är jag, ändå =) Jag bör nog fortsätta, den är bra att hålla igång, skrivnerven...

Mycket har hänt, såklart. Men ändå ganska lite. Den mesta tiden just nu går åt till att jobba, fem dagar julveckan, inklusive julafton, och fyra dagar nyårsveckan. Men då blir jag rik lagom till att jag ska sluta jobba mycket, och kan konsumera mig in i eufori igen ;) B-uppsatsresten är som sagt klar, och bördan som lyfts från mina axlar känns helt enorm. Nu gäller det bara att den är godkänd också, men det MÅSTE den vara! Jag och Therese har hållit en top class redovisning om vårt lilla arbete om biologisk rening av avloppsvatten också, vilket gick alldeles utmärkt. Jag vet, nu när ni läser ämnet på uppsatsen vill ni ha autografer och signerade kopior och whatnot; ta det lugnt, jag har tid för alla groupies ;) Ärligt, miljökurser kan verka SÅ muppiga ibland, men man lär sig massor, och jag inser mer och mer att det faktiskt är precis helt rätt område jag hamnat på.

Vilket leder mig in den senaste tidens stora bryderi. Ofta träffar man människor som verkligen BRINNER för något de gör; det de pluggar eller arbetar med eller har som fritidsintresse. Jag avundas dessa människor. Jag har aldrig, vad jag kan erinra, haft ett bestående, genuint intresse för något. Jag vet inte varför, men saker som intresserar mig får mig ändå aldrig att med ohämmad vetgirighet sitta i timmar och leta information, eller plugga extra på egen hand. Jag har aldrig, till skillnad från så många jag känner, verkligen känt att detta (vad det nu är) är min grej , och jag avundas er som har den känslan. Jag skulle vilja känna den någon gång också. Samtidigt känner jag mig ju långt ifrån blaserad; jag älskar livet, jag älskar att leva, att känna och att uppleva. Men den där lågan...Den finns bara inte. Varför kan man fråga sig - för att jag inte funnit min grej, eller helt enkelt för att jag inte är sådan som människa? Det får jag kanske aldrig reda på. Men det vore skönt att få uppleva den någon gång...

Något att dö för; något att göra mig hel.

Det blir lite mindre spirituellt idag, vilket ni väl tackar för...

Idag har jag varit en god västerländsk konsument. Efter att ha gjort en PP-presentation av nästa veckas redovisning - biologisk våtmarksrening av avloppsvatten ser ut ett nord-syd-kostnadseffektivitetsperspektiv (nobelprisord...) åkte jag in till stan, fast besluten att konsumera. Jag lyckades. En klippning, fyra (!) par skor, en rakapparat, en tröja, två par kalsonger, sex par strumpor och en kebab i bröd senare borde jag varit skyhög på shoppingendorfiner. Och faktiskt, det kändes rätt bra! Förstår inte att jag inte fixat nya skor på så länge, skor är något jag verkligen gillar. Det känns som att skorna mer än något annat man har på sig säger vem man är. Jag köpte bara glassiga skor; jag antar att Mange Schmidt satt sig på någon metanivå i mitt medvetande =) Har aldrig haft sån tur med att hitta sköna skor heller för den delen, jag tror fanimej att jag köpte fyra av dom fem första par jag provade. Nån gång ska man ha tur också!

Imorgon är det firmafest; bowling och middag och sen fortsätter vi nog. Chefen kaxar om att han ska slå oss alla, så planen är givetvis att han ska vara så full innan vi sätter igång att han behöver dom där grejerna småbarnen och särskolan lägger i rännan för att träffa nåt. Synd att man inte är bowlingproffs, finns nog inte många glassigare "sporter" att vara proffs inom. Glassigt - igen. Något är fel...

Over thinking, over analyzing separates the body from the mind
whithering my intuition leaving opportunities behind
Feed my will to feel this moment, urging me to cross the line.
Reaching out to embrace the random.
Reaching out to embrace whatever may come.


...there is so much more and beckons me
to look through to these infinite possibilities.
As below, so above and beyond, I imagine
drawn outside the lines of reason.
Push the envelope. Watch it bend.

- Tool, Lateralis

Att våga öppna ögonen. Att våga ta steget. Att våga kasta fördomarna och låta sig sköljas över av nya intryck. Att våga låta kärlek och förståelse, istället för hat och rädsla, vara våra ledstjärnor. Att våga. Våga.

Ok. Jag har förlikat mig med min vrede och frustration, och här kommer det jag skrev förut, ungefär, igen.

I helgen var jag i Skåne och Danmark. Min syster har pluggat kemi och inget annat i Lund i tre år, och jag har aldrig varit på besök. Mycket dåligt. Dessutom fyllde en gammal vän som bor i Helsingborg år, och en sån flerflugorssmäll får man inte missa. Sagt och gjort, Henrik packade väskan och åkte.

Lund var fint, och annorlunda. Ganska likt Uppsala (inte så konstigt kanske), och det känns så ovant att vara i en universitetsstad, där universetetet liksom är överallt, och tar så mycket plats. Fredag kväll anlände jag, och efter middagen gick jag, min syster och hennes kille ut. Jag var på grymt humör, och hade riktigt roligt =) (dock hade jag Mange Schmidt på huvudet precis HELA kvällen, men min syster säger att jag faktiskt gjorde vänner på att gå runt och yla glassigt...). Mycket trevliga blivande doktor Andersson lät mig dessutom sova hos henne, vilket innebar att jag slapp gå ut till Lunds mycket läskiga förorter med min knäskadade syster som enda kul- och knivskydd.

Lördagen gick åt till Köpenhamn och Helsingborg. Köpenhamn var väldigt fint (jag önskar jag haft en kamera...), och väldigt olikt Stockholm: inga bilar alls i city, och skön stämning med gamla hus. Efter Köpenhamn Helsingborg, där vi hade lååång förfest och sen utgång; mycket trevligt! Innan jag åkte tillbaka till Lund på söndagen var vi och kollade på *REKLAM* Lyla *REKLAM*, som spelade några låtar för att sälja skivor. Mycket trevliga killar - halva bandet var på förfesten kvällen innan.

(Nu har jag kopierat och sparat allt jag skrivit hittills, ifall Gud fortfarande är arg för att inte sover med händerna på täcket.)

Allt som allt ger jag helgen fyra banankartonger av fem möjliga. Betyget motiveras av trevliga människor, att jag blev bjuden på nästan allt, och doktor Andersson. Tyvärr blir det ingen femma den här gången - vädret och det faktum att flyga (och vänta på flyg) är ungefär lika trist som att peta sig i ögat drar ner betyget. Men jag lovar - jag kommer tillbaka.

Nu får det räcka. Mer senare.

Jag skrev just ungefär fem sidor om min helg, mycket välskrivet och med bländande analyser och nobelprisvinnande bildspråk. Sen lyckades jag trycka på nån jävla hemlig knapp och nu är ALLT borta. FAN. Nu orkar jag fanimej inte göra om det. Så går det när man inte ber kvällsbön.