Da-na-na-na
Två riktigt barndomshjältar klev just in på kontoret - Anders Jacobsson och Sören Olsson, författarna till Sune- och Bertböckerna. Lite nostalgiskt att få hälsa på dom faktiskt :)
Är ditt internet bättre?
OK, mer failblog, men detta måste man ju bara älska.
Ska det vara så svårt att tycka rätt, egentligen?
Satte precis igång spotify och på framsidan dök Krunegårds nya skiva upp. Skivan har fått väldigt fina recensioner och Krunegård verkar vara den största kelgrisen hos creddiga musikjournalister. Därför, i musikallmänbildningens namn, satte jag på skivan.
Och vet ni vad?
Det är så FRUKTANSVÄRT.JÄVLA.DÅLIGT. Ytterligare en i raden som verkligen, verkligen inte kan sjunga, ens om han vill förmodligen. Men denna sorts svenska pop verkar ju vara bättre ju sämre man sjunger, så han följer framgångsreceptet i alla fall. Schizofren 80-talsproduktion, fullständigt intetsägande texter.
Krunegårds nya skiva "Prinsen av Peking" får betyget 0 (på skalan 0-5), och jag rekommenderar er varmt att inte lyssna på den.
Och vet ni vad?
Det är så FRUKTANSVÄRT.JÄVLA.DÅLIGT. Ytterligare en i raden som verkligen, verkligen inte kan sjunga, ens om han vill förmodligen. Men denna sorts svenska pop verkar ju vara bättre ju sämre man sjunger, så han följer framgångsreceptet i alla fall. Schizofren 80-talsproduktion, fullständigt intetsägande texter.
Krunegårds nya skiva "Prinsen av Peking" får betyget 0 (på skalan 0-5), och jag rekommenderar er varmt att inte lyssna på den.
And I don't care if Monday's blue..
Vad är det med fredagar och må så oförskämt bra? :) Spelar ingen roll vad som hänt dagen innan, eller om jag sovit två timmar på ett golv, eller är hungrig som en varg - jag mår så bra bara.
16 dagar kvar. Nu börjar det kännas ordentligt. Det är som att jag varenda dag hittar massa små anledningar till att inte åka, och det är nog helt naturligt. Men ingen anledning i världen kommer att stoppa mig, såklart.
Ikväll ska jag spela gitarr med Micke, något jag sett fram emot länge. Har precis införskaffat en ny förstärkare, en Vox VT30, som låter GRYMT bra och som ska få svettas ikväll. Konstigt att köpa nytt precis innan jag åker? Nä, för nu motiverar jag mig själv att bli satans duktig på att spela när jag är borta, så att jag kan komma hem och lira på grymma grejer :)
Ha en trevlig helg, vi kanske ses!
16 dagar kvar. Nu börjar det kännas ordentligt. Det är som att jag varenda dag hittar massa små anledningar till att inte åka, och det är nog helt naturligt. Men ingen anledning i världen kommer att stoppa mig, såklart.
Ikväll ska jag spela gitarr med Micke, något jag sett fram emot länge. Har precis införskaffat en ny förstärkare, en Vox VT30, som låter GRYMT bra och som ska få svettas ikväll. Konstigt att köpa nytt precis innan jag åker? Nä, för nu motiverar jag mig själv att bli satans duktig på att spela när jag är borta, så att jag kan komma hem och lira på grymma grejer :)
Ha en trevlig helg, vi kanske ses!
När man behöver känna sig viktigare än andra
Summer dress slips down her arm
Jag tror att jag är något av en musikautist. Vissa låtar bara sätter sig så j*vligt i huvudet, och vill inte ut. Konsekvenserna blir att jag verkligen, verkligen inte kan sluta lyssna på låten. Å andra sidan - det finns ju verkligen bara ett sätt att lära känna musik, och det är att lyssna på den. Många gånger. För att riskera att låta som Upprörd pensionär, 87, Östermalm: mp3or och så i all ära, men det känns inte som att särskilt många verkligen lyssnar igenom en hel skiva som det är tänkt längre - det hoppas fram och tillbaka. Musik som är mer än tre ackord MÅSTE på något sätt få sin tid, och få chans att växa. Så ge era skivor en chans, lyssna från början till slut, och inse att det finns mycket att upptäcka.
Jag avslutar där jag började - låten som fastnat.
Porcupine Tree - Open car .
Ge den 5-10 gånger, och ni kommer förstå vad jag pratar om...
Jag avslutar där jag började - låten som fastnat.
Porcupine Tree - Open car .
Ge den 5-10 gånger, och ni kommer förstå vad jag pratar om...
Solen skiner lite starkare när man faktiskt tittar
Med bestämda kliv gick så guden av november för att möta sitt öde. Och möta det, det gjorde han. Och tog dom med storm.
Igår gick väldigt bra. Det gick över förväntan. Nu är allt jobbigt med uppsatsen över, på riktigt. Lättnaden går knappt att beskriva. Och det är ju som det alltid är - så fort en jobbig sak är borta, så blir allt annat bagateller i sammanhanget.
Trevlig helg mina vänner :)
Igår gick väldigt bra. Det gick över förväntan. Nu är allt jobbigt med uppsatsen över, på riktigt. Lättnaden går knappt att beskriva. Och det är ju som det alltid är - så fort en jobbig sak är borta, så blir allt annat bagateller i sammanhanget.
Trevlig helg mina vänner :)
Into the abyss I fall
Sakta, men säkert...
Sitter och filar på presentationen som jag ska hålla idag, på företaget som jag samarbetade med exjobbet med. Jag är, som jag skrev tidigare, fruktansvärt nervös. På ett dåligt sätt. Men det märkliga (?) är att ju närmare något jobbigt kryper, desto mindre blir möjligheterna att faktiskt påverka utgången av det hela. En vecka bort, då har jag ju chansen att skriva världens bästa presentation. Ett par timmar kvar, då finns bara utrymme att putsa. På så sätt blir det på något sätt alltid bättre ju närmare jag kommer. Jag kommer bara vara så nöjd när det är över. När uppsatspresentationen på skolan var klar grät jag nästan av lättnad; så kommer fallet knappast vara idag, men detta är verkligen det sista nu. Önska mig all lycka till tack...
Sitter och filar på presentationen som jag ska hålla idag, på företaget som jag samarbetade med exjobbet med. Jag är, som jag skrev tidigare, fruktansvärt nervös. På ett dåligt sätt. Men det märkliga (?) är att ju närmare något jobbigt kryper, desto mindre blir möjligheterna att faktiskt påverka utgången av det hela. En vecka bort, då har jag ju chansen att skriva världens bästa presentation. Ett par timmar kvar, då finns bara utrymme att putsa. På så sätt blir det på något sätt alltid bättre ju närmare jag kommer. Jag kommer bara vara så nöjd när det är över. När uppsatspresentationen på skolan var klar grät jag nästan av lättnad; så kommer fallet knappast vara idag, men detta är verkligen det sista nu. Önska mig all lycka till tack...
Likt Lazarus uppstånden
Allt är såklart inte dåligt. Jag blev nyss OTROLIGT glad över att se att Porcupine Tree, ett av mina favoritband som jag trodde skulle spela i Stockholm i början av november, inte alls spelar då utan en 19 oktober! Jag bjöd med min pappa och nämnde lite snitsigt att det ju vore en perfekt födelsedagspresent, så nu blir det konsert! Två bra konserter i oktober, efter en otroligt torka under resten av 2009!
All Hail, Steven Wilson.
All Hail, Steven Wilson.
Uppförsbacke, sådär.
På torsdag klockan fyra har jag det allra sista jobbiga med exjobbet, nämligen presentationen för exjobbsföretaget. Hela historien med min uppsats är enormt rörig, men för att göra en kort historia lång: jag fick, efter viss försening, in uppsatsen och är godkänd. Det som återstår är några uppsnyggningar plus presentationen på Sustainia, och sen är allt över.
(Nästa vecka är Sustainability Day, och då gör man ju bäst i att göra lite reklam för sig själv, men det är en annan historia...).
Jag hade enormt mycket ångest inför hela uppsatsskrivandet, och var i princip säker på att jag inte skulle lyckas få in den. Jag hörde inte av mig till Sustainia på flera månader, vilket inte var särskilt bra men som ju har sina uppenbara skäl: jag hatar att skriva uppsats. De rapporter jag gjorde i samband med uppsatsen, de två casen, blev riktigt bra, och båda företagen var jättenöjda. Det är den akademiska biten som är mitt livs stora demon, och som äter mig inifrån. När jag skulle presentera uppsatsen på skolan, för en liten liten grupp, var jag så spyfärdigt, vingligt nervös att jag inte förstår hur jag lyckades genomföra det. Så illa är det. Det gick ju bra såklart, men det var bland det värsta jag varit med om. Jag brukar bli positivt nervös; nu var det rakt tvärtom.
Jag känner likadant inför torsdagen. Jag mår fysiskt illa av nervositet och prestationsångest och inför frågorna jag kommer få. Även om jag gjort ett bra jobb där det räknas, och inte har något att skämmas över.
Jag har inte varit mig själv på senare. Om två dagar kanske guden av november äntligen får hitta tillbaka till sig själv.
(Nästa vecka är Sustainability Day, och då gör man ju bäst i att göra lite reklam för sig själv, men det är en annan historia...).
Jag hade enormt mycket ångest inför hela uppsatsskrivandet, och var i princip säker på att jag inte skulle lyckas få in den. Jag hörde inte av mig till Sustainia på flera månader, vilket inte var särskilt bra men som ju har sina uppenbara skäl: jag hatar att skriva uppsats. De rapporter jag gjorde i samband med uppsatsen, de två casen, blev riktigt bra, och båda företagen var jättenöjda. Det är den akademiska biten som är mitt livs stora demon, och som äter mig inifrån. När jag skulle presentera uppsatsen på skolan, för en liten liten grupp, var jag så spyfärdigt, vingligt nervös att jag inte förstår hur jag lyckades genomföra det. Så illa är det. Det gick ju bra såklart, men det var bland det värsta jag varit med om. Jag brukar bli positivt nervös; nu var det rakt tvärtom.
Jag känner likadant inför torsdagen. Jag mår fysiskt illa av nervositet och prestationsångest och inför frågorna jag kommer få. Även om jag gjort ett bra jobb där det räknas, och inte har något att skämmas över.
Jag har inte varit mig själv på senare. Om två dagar kanske guden av november äntligen får hitta tillbaka till sig själv.
Ingen start är som en nystart
Mina vänner,
Det är dags för denna blogg att skaka av sig mossan och vakna upp ur dvalan igen. Den främsta anledningen: jag har fått väldigt många förfrågningar om att skriva och visa vad som händer i Indien, och det vill jag gärna göra. Den andra anledningen är att jag känner att jag behöver en ventil, något sätt att få ur mig de funderingar som jag går runt med och som inte alltid kan, får eller hinner komma ut på annat sätt.
Hjärnan snurrar fortfarande; hjärtat bankar på.
Det är dags för denna blogg att skaka av sig mossan och vakna upp ur dvalan igen. Den främsta anledningen: jag har fått väldigt många förfrågningar om att skriva och visa vad som händer i Indien, och det vill jag gärna göra. Den andra anledningen är att jag känner att jag behöver en ventil, något sätt att få ur mig de funderingar som jag går runt med och som inte alltid kan, får eller hinner komma ut på annat sätt.
Hjärnan snurrar fortfarande; hjärtat bankar på.