novembergud

Måndag morgon åkte jag iväg, rosenkindad och glad i hågen (och trumpeterna spelade och fanorna vajade...) för ännu en valborg i fyllans högborg, Uppsala. Jag var lovad att få sova hos Noora, så det var ju inga problem tänkte jag. Jag kom till Uppsala vid tio ungefär, och gick ner till Fyrisån för att bevittna den berömda forsränningen eller vad dom ni vill kalla det för - studenterna bygger frigolitflottar i alla möjliga färger och former som går sönder till allas stora förtjusning. Efter några minuters väntande på flottarna som aldrig kom, kom så Noora, halvdött bakis från dagen innan, eller kvalborg som dom så fiffigt kallar det i Uppsala (kval som att kvala, inte som i att ha kval, som jag trodde först). Vi gick till hennes kompis Peter, eller Peters farfars lägenhet som det egentligen var, som låg på översta våningen med perfekt utsikt över Fyrisån. Det började fylla på med folk, och tillslut var vi kanske 15 stycken där. Vi drack öl och grillade lite och hade det trevligt, och jag smög runt och beundrade farfar lägenhet. Han var nämligen veteran från andra världskriget, och hade ungefär tretusen vapen hemma. Gamla flintlåspistoler och -gevär, rustningsharnesk med svärd, you name it. Hur mycket som helst. Man kanske blir sån när man är krigsveteran.

Efter att ha ätit stack jag och tre tjejer iväg för att kolla läget på Stockholms champagnegalopp. Vi kom precis till insläppet, så ungefär 200 personer skulle genom någon form av kreaturshage för att först komma in och köpa skumpa att spruta ner varandra med. Jag sa tack men nej tack och gick tillbaka till krigsgubbens lägenhet, medan tjejerna valde att gå in. Dom bodde på Öfwre, så jag förstår dom. Väl tillbaka bestämde vi oss för att gå till Östergötlands champagnegalopp istället, så sagt och gjort, vi drog dit och kom in till slut. Östergötlands nation ser ut ungefär som grusplanen framför en halvstor skola, men dom hade liveband och kön till skumpan var en halv mil ungefär, så jag tänkte att här blir man väl kvar ett tag. Men jag tappade bort alla, och i jakten på Noora blev jag meddragen av ett annat gäng som tyckte jag skulle med och...göra något annat (en av dom ville bara innanför byxorna på mig, men jag kan inte anklaga henne...). Här är minnet lite dåligt faktiskt, men jag vet att vi sticker iväg till nån annan fest där jag verkligen inte kände någon. Dessutom lyckades jag missa att åka tillbaka till Stockholm för att gå på Richards middag som jag egentligen hade tänkt, en middag som tydligen var fantastiskt lyckad (förlåt Richard :/ ) Så jag panikringde tjejerna som var på Stockholms champagnegalopp, och det visade sig att dom var på Göteborgs nation för kvällsevenemanget. Tack och adjö sa jag inte till hon som bara vill åt mig kropp, utan sprang bara därifrån och frågade första bästa människa var Göteborgs nation låg. Hon tittade förskräckt på mig och sa något om tre rödljus rakt fram och sen vänster, så jag började knata ditåt. Halvvägs ungefär kände jag mig lite vilse, så jag frågade två snälla flickor om vägen. Detta visade sig vara kvällens genidrag, därför att dom bara tittade på varandra och sa "vi kan visa dig vägen". Vilka änglar. Dom går med mig hela vägen, och väntar till och med på mig när jag tar ut pengar! Helt sjukt...

Kön till Göteborgs nation för dom som inte hade förköpsbiljetter var fem-i-stängningslång, men jag stötte på tjejerna och dom hade biljett och var på väg in visade sig. Jag lyckades köpa en biljett av nån snubbe för en hundring extra, och ställer mig i vipkön istället, och vips är jag inne. Väl därinne är jag i mitt esse, och dom fina flickorna vill bara vara med mig och vara trevliga, men sen börjar (som vanligt) konstiga saker hända. Hon som hette Louise försvann iväg, och hon som hette Emelie (tror jag) sa att "ska du sova hos Louise får du ringa henne nu!". OK tänker jag och ringer, och ungefär samtidigt väljer Emelie och hennes kompis att försvinna från jordens yta. Så där står jag ensam, ingen svarar i telefon, och från att ha varit en mycket omtyckt person var jag en mycket ensam person. Suck. Klockan är två på natten, och jag började bli lite trött, så jag försökte ringa Noora, utan att få något svar. Detta var såklart inte helt bra, för det var ju hos henne jag skulle sova. Jag ringer väl 20 gånger innan jag på något sätt får tag på henne, och får tag på koden in till hennes korridor, som tur var hade vi varit där tidigare på dagen så jag visste vart jag skulle gå. Jag lyckas missa knapparna också och ringa pappa, som tur var så vaknar han inte (?). Men när jag kommer dit är hon inte där, och jag får inte tag på henne...Så jag gör det enda rätta, och lägger mig och sover på deras soffa, mycket bekvämt och fint. Klockan halv nio vaknar jag och kollar mobilen - inga missade samtal. Jag pallrar mig upp och går igenom Sveriges mest nerskräpade stad och hinner precis med tåget hem. Tisdagen gick åt till att sova, vara bakis och kolla snooker på Eurosport. Tack Jebus för snooker när man är bakis...

Jag tror ärligt talat inte att det blir Uppsala igen. Hela den där sovgrejen blir bara för mycket att tänka på. Det är som att flyttas tillbaka 100 000 år i tiden, till prärien, och alla andra prioriteringar bara försvinner när man inser att man inte har tak över huvudet. Här i Stockholm kommer jag ALLTID hem på ett sätt eller annat. Men vi får se, ställer någon upp som privatchaufför nästa år så...

Förresten, tror inte jag ska dricka mer.