novembergud

På torsdag klockan fyra har jag det allra sista jobbiga med exjobbet, nämligen presentationen för exjobbsföretaget. Hela historien med min uppsats är enormt rörig, men för att göra en kort historia lång: jag fick, efter viss försening, in uppsatsen och är godkänd. Det som återstår är några uppsnyggningar plus presentationen på Sustainia, och sen är allt över.

(Nästa vecka är Sustainability Day, och då gör man ju bäst i att göra lite reklam för sig själv, men det är en annan historia...).

Jag hade enormt mycket ångest inför hela uppsatsskrivandet, och var i princip säker på att jag inte skulle lyckas få in den. Jag hörde inte av mig till Sustainia på flera månader, vilket inte var särskilt bra men som ju har sina uppenbara skäl: jag hatar att skriva uppsats. De rapporter jag gjorde i samband med uppsatsen, de två casen, blev riktigt bra, och båda företagen var jättenöjda. Det är den akademiska biten som är mitt livs stora demon, och som äter mig inifrån. När jag skulle presentera uppsatsen på skolan, för en liten liten grupp, var jag så spyfärdigt, vingligt nervös att jag inte förstår hur jag lyckades genomföra det. Så illa är det. Det gick ju bra såklart, men det var bland det värsta jag varit med om. Jag brukar bli positivt nervös; nu var det rakt tvärtom.

Jag känner likadant inför torsdagen. Jag mår fysiskt illa av nervositet och prestationsångest och inför frågorna jag kommer få. Även om jag gjort ett bra jobb där det räknas, och inte har något att skämmas över.

Jag har inte varit mig själv på senare. Om två dagar kanske guden av november äntligen får hitta tillbaka till sig själv.