novembergud

Sakta, men säkert...

Sitter och filar på presentationen som jag ska hålla idag, på företaget som jag samarbetade med exjobbet med. Jag är, som jag skrev tidigare, fruktansvärt nervös. På ett dåligt sätt. Men det märkliga (?) är att ju närmare något jobbigt kryper, desto mindre blir möjligheterna att faktiskt påverka utgången av det hela. En vecka bort, då har jag ju chansen att skriva världens bästa presentation. Ett par timmar kvar, då finns bara utrymme att putsa. På så sätt blir det på något sätt alltid bättre ju närmare jag kommer. Jag kommer bara vara så nöjd när det är över. När uppsatspresentationen på skolan var klar grät jag nästan av lättnad; så kommer fallet knappast vara idag, men detta är verkligen det sista nu. Önska mig all lycka till tack...