novembergud

Länge sen nu. Det är lite intressant; jag började blogga för att få igång "skrivnerven" som min chef uttryckte det (att min chef är dyslektisk och typ aldrig läst en bok fick mig misstänka att han bara sympatistöttade mig i min bitvisa skrivoförmåga), för att kunna få klart den där förbannade b-uppsatsresten som gäckat mig så länge. Och nu när den är klar och inlämnad, känns det som att jag inte behöver skriva mer... Men här är jag, ändå =) Jag bör nog fortsätta, den är bra att hålla igång, skrivnerven...

Mycket har hänt, såklart. Men ändå ganska lite. Den mesta tiden just nu går åt till att jobba, fem dagar julveckan, inklusive julafton, och fyra dagar nyårsveckan. Men då blir jag rik lagom till att jag ska sluta jobba mycket, och kan konsumera mig in i eufori igen ;) B-uppsatsresten är som sagt klar, och bördan som lyfts från mina axlar känns helt enorm. Nu gäller det bara att den är godkänd också, men det MÅSTE den vara! Jag och Therese har hållit en top class redovisning om vårt lilla arbete om biologisk rening av avloppsvatten också, vilket gick alldeles utmärkt. Jag vet, nu när ni läser ämnet på uppsatsen vill ni ha autografer och signerade kopior och whatnot; ta det lugnt, jag har tid för alla groupies ;) Ärligt, miljökurser kan verka SÅ muppiga ibland, men man lär sig massor, och jag inser mer och mer att det faktiskt är precis helt rätt område jag hamnat på.

Vilket leder mig in den senaste tidens stora bryderi. Ofta träffar man människor som verkligen BRINNER för något de gör; det de pluggar eller arbetar med eller har som fritidsintresse. Jag avundas dessa människor. Jag har aldrig, vad jag kan erinra, haft ett bestående, genuint intresse för något. Jag vet inte varför, men saker som intresserar mig får mig ändå aldrig att med ohämmad vetgirighet sitta i timmar och leta information, eller plugga extra på egen hand. Jag har aldrig, till skillnad från så många jag känner, verkligen känt att detta (vad det nu är) är min grej , och jag avundas er som har den känslan. Jag skulle vilja känna den någon gång också. Samtidigt känner jag mig ju långt ifrån blaserad; jag älskar livet, jag älskar att leva, att känna och att uppleva. Men den där lågan...Den finns bara inte. Varför kan man fråga sig - för att jag inte funnit min grej, eller helt enkelt för att jag inte är sådan som människa? Det får jag kanske aldrig reda på. Men det vore skönt att få uppleva den någon gång...

Något att dö för; något att göra mig hel.