novembergud

35 grader i skuggan, kokosnotspalmer utanfor kontoret - jag ar tillbaka i Padubidri. Denna gang ar det sista utbildningen i GRI-rapportering, och hittills gar det valdigt bra. Det kan dock vara enormt, ENORMT talamodsprovande att arbeta har. Alla sager att dom ar valdigt upptagna, mer upptagna an alla andra, och idag var motet en timme forsenat. Inte helt ok om ni fragar mig, men det ar bara se glad ut och ta det som en ovning i talamod. Imorgon ar det dags igen, och da FAR det inte vara forsenat for det ar sa mycket att ga igenom. Men det loser sig, som vanligt.

Jag marker, for min egen del, hur varje dag gor att jag agerar med mer sjalvfortroende och pondus, en otroligt skon kansla. Som en parentes kan namnas att ett litet trick som finns for att se storre och mer sjalvsaker ut - att hoja huvudet och blicken sa att man "tittar over horisonten" - aven har fatt mig att vara mindre spand i axlarna. Jag har varit stel i axlarna i flera ar nu, men jag tror inte bara det har med sangen (och singelgropen, som min syster sa fint uttrycker det) att gora.