novembergud

I morse var jag i en SOS-barnby har i Pune. 20 hus med tio barn i varje, i ett fint och lugnt omrade. Det var faktiskt bland det basta jag sett i Pune, och barnen dar levde valdigt mycket battre an de pa gatan. Vill ni ge pengar till valgorenhet, ge till SOS barnbyar, arligt. Slang inte ivag pengar som kan ga till vad som helst i Roda korset eller Amnesty eller nat, hitta ett fosterbarn. Jag kan aka och valja ett at er :)

Pa vagen hem hittade jag, som vanligt, en riktig hal typ till rickshawforare. Denna gang hade jag den stora aran att bli parkerad pa bensinmacken, utan att bli tillfragad, medan han tankade. Det basta - att taxametern fortfarande gick. Det ar sa man gor affarer. Givetvis forsokte han aven att blasa mig pa kostnaden, men vid det har laget ar jag sa luttrad att jag inte gar pa vad som helst.

Jag kom just tillbaka fran ceremoni/gruppsamtal om maratonupplevelsen. Har racker det inte att skaka hand och saga bra gjort och dela ut diplom - det hade satts ihop film med bilder, musik, och inte mindre an fem personer skulle dela med sig av sina erfarenheter. Ratt...mastigt om ni fragar mig, med tanke pa att de flesta knallade tre-fyra kilometer. Men ibland ar prioriteringarna som dom ar, och tydligen ar det en ENORM bedrift att springa 10 km i Indien. Michal som sprang 21 km ar numera nagon form av halsoguru/husgud pa omradet.