novembergud

Borta bra men hemma bäst stämmer iallafall på en sak: sängen!

Det blev en trevlig påskmiddag med familjen, som kom att handla om en väldigt intressant sak: minnen. Eller mer specifikt - hur gammal man är när man har sina första minnen. Jag har funderat mycket på det, och kommit fram till att mitt första riktiga minne, när jag inte sätter ihop ett lapptäcke av bilder och sånt jag fått berättat för mig, är när mina föräldrar sa att dom skulle skilja sig. Jag var fem-sex någonting, och minns verkligen allting från den stunden. Innan det är det inte helt tomt ska jag säga, men det finns bara sporadiska saker, småsaker som jag tror mig upplevt men utan att kunna vara säker. Roligt var att när vi berättade om detta, så verkade det som att kvinnorna mindes saker från tidigare; min mamma sa att hon har minnen från när hon var bara ett par år gammal, medan morfar sa samma sak som jag.

Efter resan nedför memory lane gick vi ut och gjorde oss en hederlig påskbrasa, dvs. en sketen hög med ris och gamla julgranar, som det snöat på och som därför nödgade oss att ta hjälp av petroleumindustrin. En dunk diesel. Sen brann allting fint. Vi gjorde ett tappert försök på vintern rasat, men kom inte längre än fem-sex rader. Fast det är ju tanken som räknas, som man säger!

Till slut blev det en snabb visit hos Hasse och Eva i Sunne; Hasse som förövrigt meddelade att han läser min blogg, så här kommer en hälsning till dig och alla som var hos er! Vi hade jättetrevligt och jag hade gärna stannat kvar, men ibland får man inte bestämma själv och det blev att åka hem vid midnatt. Vaknade tidigt och lyssnade på Matt Darey (där korståget förövrigt går vidare - mamma var duktig och skrev ner adressen, och Ullis sa att hon vill följa med på spelningen!) och sen var det iväg till Karlstad. Åka bil med mamma innebär prataprata, så även denna gång. Vi hinner alltid klämma oss igenom imponerande många av livets viktiga saker på en bilresa på mellan Rottneros och Karlstad; denna gång handlade det mest om att det avgörande inte är huruvida man är lyckad i andras ögon som spelar någon roll. Grundläggande, javisst, men många blir ändå nervösa när frågan kommer upp..Vi pratade också en hel del om att hitta Någon, och konstaterade helt enkelt att det inte är så lätt. I Sunne har väldigt många barn och hela paketet i min ålder, men sån är jag bara inte. Se bara till att fylla livet med meningsfulla saker, så är det bättre än att hamna i ett förhållande som tar mer än det ger. Jag tror tyvärr att många som skaffar barn unga inte riktigt har "lekt av sig", och att livslågan på något sätt slocknar lite tidigare.

Bilder kommer när jag orkat fixa med kameran.