Rock hard
Nu tycker jag Beijerinstitutet får ta och höra av sig. Några timmar till, sen ringer jag. Visar framfötterna lite sådär. Det är trots allt min framtid det handlar om, och den är inget att skämta bort!
Jag känner mig milt parkinsonsdrabbad idag, men ni kan vara lugna, jag är inte sjuk. Jag har druckit min årliga kopp kaffe. Kaffe har väldigt stark effekt på mig, och kombinerat med fyra timmar sömn och faktumet att jag är lite nätt bakisseg gör att jag sitter här och småskakar, med mild hjärtklappning. Men det gör inte så mycket, för alla här är småsega och småbakis efter gårdagens härjningar, och ingen presterar direkt på topp. Vi är rätt i fas. Sitter och knappar på våra datorer och lyssnar på Otis Redding och Al Green. Att jag blivit (i princip) enväldig härskare av stereon, som ju ändå är min, är VÄLDIGT bra har jag insett. Självklart sätter jag ju inte på sånt som ingen vill höra, men livet blir onekligen rätt mycket lättare när man får välja musiken.
Igår var vi femton stycken - fjorton Accentureanställda och det svarta fåret, jag. Femkampen var egentligen en sjukamp, eftersom första grenen var fri bar, och tävlingen hade utökats med att köra bilbana. På Ballbreaker finns en sjukt stor bilbana med sex banor, och jag har inte kört bilbana sen jag var jätteliten och byggde ihop pappas gamla som han hade kvar från när han var liten. Det var fortfarande otroligt roligt att köra, och att se Accenturegrevarna förvandlas till hyperkoncentrerade tävlingsmänniskor över några små sketna leksaksbilar var väldigt underhållande. Tävlingen slutade med att jag inte vann, alltså säger vi inte så mycket mer om den ;) Klockan halv tio landade vi på sista anhalt som var Grill, som uppenbarligen precis öppnat igen. Alltid trevligt där, och jättegod mat. Halv tolv tog jag alla i hand och tackade för mig, och tog en taxi till Bojan för att stärka upp trupperna (läs: Sebbe) i dörren. Det är sinnessjukt mycket folk där på torsdagarna nuförtiden, så vi stod och höll emot flodvågen av utbytesstudenter som ville komma in. Allt slutade med att vi åkte farbror taxi hem vid halv tre, och jag äntligen fick komma i säng - välbehövligt!
Livet är hårt, men jag är hårdare.
Jag känner mig milt parkinsonsdrabbad idag, men ni kan vara lugna, jag är inte sjuk. Jag har druckit min årliga kopp kaffe. Kaffe har väldigt stark effekt på mig, och kombinerat med fyra timmar sömn och faktumet att jag är lite nätt bakisseg gör att jag sitter här och småskakar, med mild hjärtklappning. Men det gör inte så mycket, för alla här är småsega och småbakis efter gårdagens härjningar, och ingen presterar direkt på topp. Vi är rätt i fas. Sitter och knappar på våra datorer och lyssnar på Otis Redding och Al Green. Att jag blivit (i princip) enväldig härskare av stereon, som ju ändå är min, är VÄLDIGT bra har jag insett. Självklart sätter jag ju inte på sånt som ingen vill höra, men livet blir onekligen rätt mycket lättare när man får välja musiken.
Igår var vi femton stycken - fjorton Accentureanställda och det svarta fåret, jag. Femkampen var egentligen en sjukamp, eftersom första grenen var fri bar, och tävlingen hade utökats med att köra bilbana. På Ballbreaker finns en sjukt stor bilbana med sex banor, och jag har inte kört bilbana sen jag var jätteliten och byggde ihop pappas gamla som han hade kvar från när han var liten. Det var fortfarande otroligt roligt att köra, och att se Accenturegrevarna förvandlas till hyperkoncentrerade tävlingsmänniskor över några små sketna leksaksbilar var väldigt underhållande. Tävlingen slutade med att jag inte vann, alltså säger vi inte så mycket mer om den ;) Klockan halv tio landade vi på sista anhalt som var Grill, som uppenbarligen precis öppnat igen. Alltid trevligt där, och jättegod mat. Halv tolv tog jag alla i hand och tackade för mig, och tog en taxi till Bojan för att stärka upp trupperna (läs: Sebbe) i dörren. Det är sinnessjukt mycket folk där på torsdagarna nuförtiden, så vi stod och höll emot flodvågen av utbytesstudenter som ville komma in. Allt slutade med att vi åkte farbror taxi hem vid halv tre, och jag äntligen fick komma i säng - välbehövligt!
Livet är hårt, men jag är hårdare.
Kommentarer
Trackback