novembergud

Det var det. Det var allt. Det var konstgjord andning för första början, och varken hopp eller tålamod kunde avstyra det oundvikliga. Jag har knappt kunna sova, eller äta; jag har vetat vad som komma skulle. Och nu kom det.

Jag gick ut på parkeringsplatsen, yr och med stickande ögon, och försökte bita ihop tills det inte gick längre. Och jag gjorde vad stora pojkar ibland gör: jag grät. Som ett litet barn. Utan att kunna sluta. Och genom suddiga kontaktlinser såg vad jag som stod skrivet på väggen på huset framför mig - The Real World. Och jag tänkte att  ja, detta är den riktiga världen, den jag befunnit mig i hela tiden men inte velat. Och jag har låtit det gå för långt fastän jag borde vetat bättre; fastän jag borde lyssnat mer på hjärnan och mindre på hjärtat. Men jag får så sällan chansen att lyssna på hjärtat - det verkar inte vilja särskilt mycket, mitt hjärta - att jag ändå försökte. Men det gick inte. Jag fick inte bestämma, inte avgöra vårat öde, och maktlösheten gör mig så skör att jag går i bitar.

Och jag gråter medan jag skriver detta, för det gör så fruktansvärt ont. Livet fortsätter, och allt kommer kännas bra, men just är det bara...tomt. Det känns som om min själ är tom.