novembergud

Jag vet inte vad som hänt eller varför, men just nu känner jag mig otroligt sällskapssjuk. Kanske är det för att nuvarande jobbet (som jag INTE ska fortsätta med, har vi kommit överens om) i grund och botten är väldigt osocialt. Jag behöver prata med människor. Därför betraktade jag med fasa hur klockan blev mer och mer igår kväll, och insåg att en kväll ensam skulle betyda ohanterlig tristess. Jag var över en stund hos Eric och spelade poker, men kände mig så fruktansvärt bakis och degig i huvudet att jag gick hem. Hörde av mig till Carin - räddaren i nöden - och hon kände precis samma sak. Hon har precis gjort slut med sin kille, och behövde väl någon annan än en överviktig labrador (som hon har på besök) att prata med.

Carin och jag är som fisken i handsken, som man säger. Jag träffar så otroligt få människor som jag verkligen kan säga "du är som jag" om, men Carin är en sådan. Vi satt på Bagpipers i ett par timmar och tjejsnackade, grymt trevligt. Var finns killarna att prata med? Kan inte förstå att det inte finns något behov. Det är väl killar som inte snackar som blir wife beaters, hehe...

Snart ska jag och Erika, Sebbes flickvän, iväg och kolla på honom spela handboll. I Farsta. Men vad gör man inte för sina vänner! Plus att jag ju har MP i allmänhet, och målvakt Einar i synnerhet,  att tacka för att jag kom in på Golden Hits den där kvällen, trots att jag i efterhand fått höra (tro mig...) att det var 28... ;)

Fan picture!