novembergud

"Martin antog, att detta ohövliga tilltal stod i överensstämmelse med gammal hävd, och lät inte avskräcka sig. Han kom till arbetsrummet, han fick en plats vid ett bord och en tjock räkenskapsbok att granska. Han räknade igenom kolumn efter kolumn. Om summorna stämde, skulle han sätta kråkor i kanten; om de inte stämde skulle han göra anmärkning. Men de stämde alltid. Martin fick småningom den övertygelsen, att det aldrig förekom några fel i dessa räkenskaper, och när denna övertygelse en gång hunnit bli rotfast hos honom, slutade han alldeles upp med att räkna och satte bara kråkor. Och emellanåt såg han upp från sitt verkliga eller låtsade arbete och lyssnade till flugornas surrande och regnets plask mot fönsterblecket, eller till de äldres samtal och gräl, eller till en blind man, som spelade flöjt på gården.

Och han sade till sig själv:
    - Detta är alltså livet."

Hjalmar Söderberg är utan tvekan den mest fantastiska författare jag någonsin läst. Han har ett språk som på något sätt går så rakt in i hjärtat på mig; som om han fullständigt kände mig och visste hur jag tycker och tänker. Citatet ovan är från boken Martin Bircks ungdom, som handlar om en pojke som växer upp till ung man, och som hela tiden bara kan känna vilsenhet och vemod över livet och allt vad det innebär. Söderbergs böcker är inget annat än prosaisk poesi, förmodligen det vemodigaste men samtidigt vackraste som någonsin skrivits på svenska. Jag har tidigare läst Doktor Glas, vilken jag bara längtar så att det nästan gör ont att få läsa om. Därefter tänker jag läsa Den allvarsamma leken, som jag inte kan tänka mig är något annat än lika otrolig.

Läs. Inga ursäkter. Söderberg är den svenska själens gestaltning i ord.