Guden av november räds ingen
"På festen träffade jag en tjej från Luleå, eller Luulä som de säger där. Jag hade gett henne en flyer när hon var och käkade på Railey Bay Resort and Spa, och hon tog med sig sina två tjejkompisar. De hade ingått en pakt om att aldrig splittra gänget, men den verkade gå sådär. Deras kompis Stina försvann med någon svennebanan, och de blev väldigt oroliga tills hon upptäcktes på stället bredvid med en Sex On The Jungle i näven och en Billabongsnubbes tunga i käften. "Vars ä Stiina?" "Vi måste gå och läjta äftär Stiina!" "Vars Ä hon?" "Där ä hon! Jag måst gå och prata mä henne!" "Näj, hon gjorde okäj-täckne!"
Martin gjorde okej-tecknet och försvann hem med Stinas kompis, och gjorde en lysande imitation av norrbottniska dagen efter. "Nå, int var han myck å häng i gran direkt. Hängd som en hamster. Det var ju int så man bytt e-mail diräkt."
Även jag fick rulla runt i höt med en norrbottniska. Det är något speciellt med tjejer från Luleå. Tyvärr fick hon väldigt brått på morgonen för de hade en pakt om att alla måste vara på plats i deras Abu Graib-bungalow klockan nio på morgonen och göra okejtecknet till varandra."
Återigen måste jag pusha för Martin Kellermans blogg, http://blog.myspace.com/martinkellerman . Jag garvar sällan högt nuförtiden, och särskilt sällan när jag läser bloggar, eftersom 99% av alla bloggar handlar om 1. existentiell ångest, oftast över vilka skor som ska bäras för dagen, eller 2. fika. Därför är herr Kellermans blogg alltid lika bra, och den som har några timmar över gör helt rätt i att läsa alla inlägg från början. Dessutom tror jag att jag tycker extra mycket om att läsa den därför att mitt och Kellermans liv är så diametralt olika. Jag är verkligen den icke-skapande akademikern; han exakta motsatsen. När jag jobbade på Lindö fanns en kock som utan att egentligen påminna om Kellerman ändå påminde jävligt mycket om Kellerman, och fastän han kunde vara jävligt jobbig att umgås med så var han riktigt rolig. Det är så sjukt viktigt att inte bara hänga med människor som är som en själv, det blir bara ryggdunk och sandlåda och we're so neato av allt. Ni vet ju hur det brukar se ut på fester: kompisgängen sitter i varsitt hörn och gör okäj-täckne, och den enda beblandning som sker är när en ölsvenne druckit nog med öl för att försöka buffla sig in i nån hjord efter ett byte. Det enda icke alltför skitnödiga sociala utbyte som pågår är när någon råkar plugga samma sak som någon annan, och då går det an att prata med någon man inte känner. Det måste finnas något gemensamt att stå på, annars får det fan vara. Sen finns såna som jag, som skiter i allt det där (för det mesta iaf...) och snackar skit med alla för skitsnackandets skull. Fast det ska ju finnas någon form av nivå iallafall...
Igår var vi ett helt gäng hemma hos David i Hjorthagen, för hans tjej Tove fyller år nästa vecka och då är dom i Malaysia eller nåt så festen var denna helg. Många trevliga människor var där, men även ett gäng riktiga okäj-täcken. Tove är väldigt snäll och så, men hennes kompisar...Ok att dom bara är 19 eller nåt och väl knappast är nobelprismaterial, men när man kommer till en fest med tio personer så hälsar man väl iaf på alla först och inte bara springer ut i köket för att dricka Kangarouge? Lite klass efterlyses...De flesta sprang rakt in utan att ens hälsa på David, och att inte hälsa på värden..Folk har skjutits för mindre. KLASS. När kangarougen var slut, precis som mina trumhinnor på grund av fjårtisfalsettskriken, pallrade vi oss iväg till göta juck, eller göta källare som det heter i folkmun, för några timmars ångestdansande på schlagergolvet. Eller, nu låter jag negativ, jag dansar till skiten för jag älskar verkligen att dansa. Men ärligt, när grease megamix åker på för jag vet inte vilken gång i ordningen, då måste jag få säga att det är en aning fantasilöst. Sebbe och jag snackade om det i fredags, när jag, Lina och han var hemma hos David och körde fulkaraoke, drack öl och spelade kort. Vi var sjukt dåliga på att sjunga men det var roligt, inte så mycket prestationsångest där direkt. Innan vi stack till David var Lina och jag och lyssnade på en grupp som heter Isolation Years (http://www.isolationyears.com) på Hifiklubben. Det var kanske femtio personer där, och väldigt väldigt trevligt. Jag älskar att lyssna på musik på det sättet; lugnt och fint och akustiskt och med skön inramning. Jag hade inte hört dom förut, men det var väldigt roligt att lyssna på och väldigt bra live. Nu blev det många väldigt, men det var ganska väldigt. Det har varit en skön helg helt enkelt, jag borde kanske pluggat mer men nu ska jag äta och sen ska jag och Kristian på pump så jag blir lite beefcake, sen ska jag äta middag hos Katarina. Kanske sjunga lite operakaraoke också...
Denna var till dig Mike; utan mina fans är jag ingenting.
Martin gjorde okej-tecknet och försvann hem med Stinas kompis, och gjorde en lysande imitation av norrbottniska dagen efter. "Nå, int var han myck å häng i gran direkt. Hängd som en hamster. Det var ju int så man bytt e-mail diräkt."
Även jag fick rulla runt i höt med en norrbottniska. Det är något speciellt med tjejer från Luleå. Tyvärr fick hon väldigt brått på morgonen för de hade en pakt om att alla måste vara på plats i deras Abu Graib-bungalow klockan nio på morgonen och göra okejtecknet till varandra."
Återigen måste jag pusha för Martin Kellermans blogg, http://blog.myspace.com/martinkellerman . Jag garvar sällan högt nuförtiden, och särskilt sällan när jag läser bloggar, eftersom 99% av alla bloggar handlar om 1. existentiell ångest, oftast över vilka skor som ska bäras för dagen, eller 2. fika. Därför är herr Kellermans blogg alltid lika bra, och den som har några timmar över gör helt rätt i att läsa alla inlägg från början. Dessutom tror jag att jag tycker extra mycket om att läsa den därför att mitt och Kellermans liv är så diametralt olika. Jag är verkligen den icke-skapande akademikern; han exakta motsatsen. När jag jobbade på Lindö fanns en kock som utan att egentligen påminna om Kellerman ändå påminde jävligt mycket om Kellerman, och fastän han kunde vara jävligt jobbig att umgås med så var han riktigt rolig. Det är så sjukt viktigt att inte bara hänga med människor som är som en själv, det blir bara ryggdunk och sandlåda och we're so neato av allt. Ni vet ju hur det brukar se ut på fester: kompisgängen sitter i varsitt hörn och gör okäj-täckne, och den enda beblandning som sker är när en ölsvenne druckit nog med öl för att försöka buffla sig in i nån hjord efter ett byte. Det enda icke alltför skitnödiga sociala utbyte som pågår är när någon råkar plugga samma sak som någon annan, och då går det an att prata med någon man inte känner. Det måste finnas något gemensamt att stå på, annars får det fan vara. Sen finns såna som jag, som skiter i allt det där (för det mesta iaf...) och snackar skit med alla för skitsnackandets skull. Fast det ska ju finnas någon form av nivå iallafall...
Igår var vi ett helt gäng hemma hos David i Hjorthagen, för hans tjej Tove fyller år nästa vecka och då är dom i Malaysia eller nåt så festen var denna helg. Många trevliga människor var där, men även ett gäng riktiga okäj-täcken. Tove är väldigt snäll och så, men hennes kompisar...Ok att dom bara är 19 eller nåt och väl knappast är nobelprismaterial, men när man kommer till en fest med tio personer så hälsar man väl iaf på alla först och inte bara springer ut i köket för att dricka Kangarouge? Lite klass efterlyses...De flesta sprang rakt in utan att ens hälsa på David, och att inte hälsa på värden..Folk har skjutits för mindre. KLASS. När kangarougen var slut, precis som mina trumhinnor på grund av fjårtisfalsettskriken, pallrade vi oss iväg till göta juck, eller göta källare som det heter i folkmun, för några timmars ångestdansande på schlagergolvet. Eller, nu låter jag negativ, jag dansar till skiten för jag älskar verkligen att dansa. Men ärligt, när grease megamix åker på för jag vet inte vilken gång i ordningen, då måste jag få säga att det är en aning fantasilöst. Sebbe och jag snackade om det i fredags, när jag, Lina och han var hemma hos David och körde fulkaraoke, drack öl och spelade kort. Vi var sjukt dåliga på att sjunga men det var roligt, inte så mycket prestationsångest där direkt. Innan vi stack till David var Lina och jag och lyssnade på en grupp som heter Isolation Years (http://www.isolationyears.com) på Hifiklubben. Det var kanske femtio personer där, och väldigt väldigt trevligt. Jag älskar att lyssna på musik på det sättet; lugnt och fint och akustiskt och med skön inramning. Jag hade inte hört dom förut, men det var väldigt roligt att lyssna på och väldigt bra live. Nu blev det många väldigt, men det var ganska väldigt. Det har varit en skön helg helt enkelt, jag borde kanske pluggat mer men nu ska jag äta och sen ska jag och Kristian på pump så jag blir lite beefcake, sen ska jag äta middag hos Katarina. Kanske sjunga lite operakaraoke också...
Denna var till dig Mike; utan mina fans är jag ingenting.
Kommentarer
Postat av: Mike
Kungligt guden!! Okäj-täcken kommer alltid finnas o det e skönt att vissa skriver om det!!
Trackback