novembergud

Jag vet inte vad det är. Ärligt, jag vet inte. Detta blir så från hjärtat det kan bli. Det känns verkligen som att något saknas i mitt liv. Något att kittla mig och få mig intresserad och vakna till liv litegrann. Skolatränapluggasova...Det går inte. Inget rör mig. Det var tänkt att det här skulle bli ett väldigt långt inlägg, väldigt sent på kvällen, men det kanske det inte blir, jag vet inte. Men jag känner inte särskilt mycket, och jag förstår inte varför. Något eller någon att ta mig långt härifrån och få mig att känna mig levande igen. Kännakännakänna. Att få göra nya saker, att få känna nya saker; nya ögon att titta in i och leda mig bort från allt det vanliga. Spola iväg mig med tidvattnet till någonstans där den där känslan finns. Drive me far away säger Deftones, ta mig långt härifrån säger jag. Det känns som att allt är fördömt för någon som inte är så mycket för att kallprata med ointressanta människor utan något att säga eller vilja. Någon som iallafall försöker se förbi ytan, någon som försöker skrapa lite utan att någonsin komma någonvart. Jag vill inte låta desperat men jag vet ärligt talat inte vad jag ska göra just nu. Kanske är det för att jag har tenta som jag känner såhär, för då blir det alltid annorlunda. Men jag tror inte det. Det känns genuint...lite. Det känns för lite. Det känns nästan ingenting. Ni med känslan - välkomna att berätta hur man hittar den.