novembergud

Idag har jag sårat någon jag älskat. Det är svårt, det är så fruktansvärt svårt. På något konstigt sätt var det ändå logiskt att det skulle bli så, det var självklart och kanske bra till slut. Men en del av mig dör när jag gör det jag vet att jag inte borde göra. Jag dör inombords för att jag skäms och för att jag vet hur det känns själv. Hur det känns att vara på fel ände.

Efteråt kollade jag på American Psycho. Jag känner mig som Patrick Bateman ibland.

There is an idea of a Patrick Bateman; some kind of abstraction. But there is no real me: only an entity, something illusory. And though I can hide my cold gaze, and you can shake my hand and feel flesh gripping yours and maybe you can even sense our lifestyles are probably comparable... I simply am not there.

I have all the characteristics of a human being: blood, flesh, skin, hair; but not a single, clear, identifiable emotion, except for greed and disgust. Something horrible is happening inside of me and I don't know why. My nightly bloodlust has overflown into my days. I feel lethal, on the verge of frenzy. I think my mask of sanity is about to slip.

Känslan att inte veta vad och vem man är. Att tro att man känner sig själv och att man vet vad man gör, men att ändå hamna och försätta sig i situationer när det är som att ställas inför allas dömande blickar utan att ha något svar. Och ibland är man bara inte där. När det gäller som mest, så är man inte där. När man vill och borde och ska känna något, då är man bara inte där. När vet man vem man är egentligen? Och vad man är. Hur man är.

Men det var längesen, ja, det var evigheter sen nånting brann, iallafall nära mig.

Jag vill att det ska brinna inom mig, brinna av längtan och kärlek och entusiasm. Men det är sällan det är så. Jag lever ett jävligt bra liv och ser till att göra allt jag vill göra. Men det brinner inte särskilt mycket ändå.  Jag vet inte riktigt hur man gör. Hur man lockar fram elden.