novembergud

Tack for alla kommentarer pa foregaende inlagg om den mycket annorlunda elektriska varlden har. Jag kan med noje beratta att sedan sist har jag lyckats inforskaffa en kameraladdare som nu funkar, vilket betyder att snart kan det komma upp lite BILDER! Yes sir. Dags att borja fota denna underbara, galna varld.

Det ar femte december, ute skiner solen, det ar 20 grader varmt. Jag vet inte riktigt hur man ska beskriva det, mer an att det ar sa otroligt...skont. Det gar liksom inte vara arg eller ledsen eller sur nar solen skiner och det varmt, det ar sant. Daremot finns vissa frustrerande element i Indien. Polismyndigheten ar ett sadant. Igar var jag for att registrera mitt visum, nagot jag maste gora for att fa ett bankkonto genom jobbet sa att jag kan fa lon.
Poliskontoret ar kaos. Det ar folk PRECIS OVERALLT, och alla utlanningar stor for att registrera sina visum forst vid fyra datorer fran stenaldern som tar typ 20 minuter per visum. Sen ar det sta i ko, eller vad man nu ska kalla det, for att fa sina dokument scannade. Vi snackar alltsa inte bara pass, utan det ar papper pa i princip ALLT: kopia pa passbild, visum, inresestampel, anstallningskontrakt, hyreskontrakt (!), foto... Nar det ar scannat ar det bara stalla sig i nasta ko och vanta snallt pa att nagon ska ga igenom papprena manuellt och saga OK. Att koa i Indien innebar inte att som i Sverige stalla sig i en prydlig lag, no sirree; har ar det djungelns lag som rader. Eftersom jag ar en i allmanhet ganska skrupelfri manniska funkar detta system forvanansvart bra for mig, men for andra mer timida svenskar skulle det nog ta dubbelt sa lang tid, sarskilt eftersom alla pratar otroligt knackig engelska och egentligen inte vill ha dig dar alls. Till slut lyckades jag iallafall fa mina papper scannade och godkanda, sa det enda jag behover gora nu (innan det ar dags for visumforlangningsprocessen om en manad, i minst en manad...) ar att aka och hamta papprena. Den enda lyckan var att jag helt korrekt lyckades overtala fem personer, uppat i rangordningen, att forsta att jag INTE skulle betala straffavgift for att jag registrerat mitt visum for sent. Jag har ett 180-dagarsvisum, och det star klart och tydligt pa engelska och pa hindi pa visumet att att man ska registrera sitt visum inom 14 dagar om man har ett visum som galler LANGRE AN 180 dagar. Detta verkade dock lite svart att forsta for den vanliga tjanstemannen, och till slut fick jag komma in till chefen to plead my case. Han var turligt nog bade laskunnig och resonlig, och jag sparade darmed, helt korrekt, ungefar 1500 rupees. Lite jobbigt dock att resten av personalen inte verkade forsta det, undra hur manga dom lurat pa pengar..

Det gar framat med stormsteg pa jobbet. GRI-projektet jag ar ansvarig for har redan fatt stort genomslag, och snart ar det dags att sitta ner och diskutera fortsattning med nagra affarsomradeschefer som jag behover ha med pa taget. Det mesta spannande ar kanske att jag ska forbereda en presentation som en av hela Suzlongruppens chefer och grundare ska presentera for alla internationella chefer i februari om just hur GRI i Suzlon ska genomforas. En ratt stor ara for en sketen intern, maste sagas. Skont med lite fortroende :)

Ju mer "etablerad" tillvaron blir, desto oftare glommer jag bort att blogga. Det blir ett bra inlagg imorgon, lovar!

Tre timmar med klippande av roda band senare...Pa mandag eller tisdag ar World AIDS Day, och vi ska arrangera nagon form av aktivitet har pa campus for den anstallda. Sen pa sondag ar det Pune Marathon, och jag har fatt den stora aran att springa 10 km med en stor skylt med var logga och ett rott band pa. Torde bli intressant..

Just nu ar jag for ovrigt ytterst, ytterst trott pa att jobba lordagar..

Lordag, och jobb. Det kanns anda ok, fastan det inte borde gora det. Man far iallafall ha t-shirt pa sig pa lordagarna...Dagen till ara sportar jag min Tooltroja, och hoppas att det gar att sprida lite musikvett ;)

Om en manad ska Porcupine Tree spela i Bombay fick jag veta for nagra dagar sen! Ruskigt otippat, men jag ar fruktansvart sugen pa att forsoka fa biljett. Gar det inte att ordna ar det ingen katastrof, men att se dom igen vore otroligt.

Har spenderat lite tid pa att hitta en bra onlinebokhandel har i Indien, eftersom SF-bokhandeln ska ha 300 pix i porto for att skicka. Dom av min forvaning (faktiskt, utbudet i dom fysiska bokhandlarna har ar uselt) nar jag hittade en som var bade billig, hade allt jag letade efter, och som inte ska ha en endaste rupee i porto. Jag tog forvisso med sex bocker fran Sverige, men jag forvantar mig att dom inte kommer racka mer an kanske 3-4 manader till. Eftersom jag inte har internet hemma blir det massor av tid over for oandligt mycket mer meningsfulla sysslor an att slosurfa, som att spela gitarr och lasa.

Ikvall ar det dags att prata med mamma, Ullis och mormor och morfar for forsta gangen! Ska bli grymt roligt att fa hora deras roster. Vi ska kora Skype, och forhoppningsvis kan Ullis lara mamma bra nog sa att hon fixar det sjalv i framtiden. Anledningen att alla ar samlade pa landet ar att mormor och morfar firar diamantbrollop, alltsa 60 ar gifta. Helt otroligt! Sjalv kanns det tveksamt om man kommer hitta nagon att sta ut med lange nog innan man ar 60 ar..en man maste ju ha sin frihet ;)

Arligt talat dock, jag mar riktigt bra. Fast jag ar pa jobbet en lordag. Har fixat ett nytt telefonnummer ocksa som denna gang borde funka mer an en vecka, sa ni blir uppdaterade pa numret sa fort det gar.

Ta hand om er!

OK, lite ordning och reda igen. Igar kan ha varit en av mitt livs mest vardelosa dagar. Tanken var att vi skulle vara pa nya kontoret kl. 11 for att flytta typ 15 flyttkartonger och sen fa upp alla datorer och grejer. Jag och Annu som jag delar lagenheten med var framme vid elva, satte oss ner och vantade. Och vantade. Och vantade. Och vantade. Fler fran avdelningen kom over, och till slut var vi fem pers som satt pa och lat a*rslena svalla i vantan pa flyttkartongerna. Klockan fem kom dom, och det tog totalt 15 minuter att gora det som skulle goras. Ratt dalig anvandning av arbetstimmar om man sager sa..

Men sen var jag och Anup och kopte en gitarr till honom, och da kandes allt battre igen. Vi at pa ett mycket schysst stalle som heter Burger King - tro mig, det ar INTE samma BK som hemma - med riktigt bra mat for billiga pengar, precis som det borde vara! Sen var det hem och ha forsta lektionen. Inte helt latt att ge nyborjarlektion maste jag erkanna, pa nat satt blir det sjukt latt att saga for mycket eller forutsatta vissa kunskaper. Dessutom har mannen kanske inte varldens mest utvecklade taktkansla, men det dar loser sig. Jag introducerade honom namligen direkt for gitarristens basta van, metronomen, sa nu ska han lyssna pa plipp-plipp-plipp tills oronen trillar av.

Kamerabatteriladdare inforskaffas for en hutlos summa pengar pa sondag, sen ska ni fa se pa bilder!

Arets lat maste anda vara Remember me lover fran nya Porcupine Tree (The incident). Att saga att jag far gashud av versen ar en underdrift...

Igar fick jag den kanske konstigaste musikrelaterade fraga jag nansin fatt. Nar jag berattade att jag gillade lite mer "svarlyssnad" musik, med odd meter, alltsa udda taktart, fick jag fragan: Ar det sant som Scorpions spelar?

Svaret: njaaaaaaaaaeeee...

Dags for jobb igen. Kanns helt ok, eftersom jag far gora precis vad jag onskat - jobba med GRI-rapportering, och eftersom jag sovit riktigt gott. Igar var formodligen den langsta sondagen i hela mitt liv. Jag gick upp vid elva, gick till Magarpatta community centre (Magarpatta ar delen av Pune vi bor i), bestallde en cykel som jag fick garanti pa skulle vara brukbar inom tva timmar, fick tio minuter senare ett samtal att cykeln kommit men ingen kunde satta ihop den - nagot som hander HELA TIDEN i Indien, det ar VALDIGT mycket "jag fixar nu" och sa tar det tre dar extra..., gick runt kvarteret for att lara kanna vilka butiker som fanns, kopte lite mobler..Allt som allt var jag ute och knallade i fyra timmar. Sen parkerade jag mig pa ett internetkafe och lyckades ladda hem tva skivor jag verkligen, verkligen langtat efter att fa lyssna pa - nya Porcupine Tree som jag inte fick med hemifran, och nya Katatonia. Det finns en grej som pa nat satt ar bra med kassa uppkopplingar, och det ar att man hinner sitta och langta mycket mer efter det man far hem, i detta fall musiken. Nu gick jag verkligen hem och lyssnade ordentligt, eftersom jag vantat sa lange. I husomradet dar jag bor, som heter Roystonea och bestar av typ 15 hoga bostadshus, finns en otroligt fin parkterrass med badmintonplaner och grasmattor och planteringar, sa klockan halv tio pa kvallen satte jag mig pa graset och spelade gitarr. Det drojde inte lange innan tva killar kom och satte sig och borjade prata, och sa att dom ville borja spela ocksa. Det visade sig att dom tva, tillsammans med en tredje, delade en lagenhet i grannhuset, och jag lovade att skaffa en gitarr sa blir det lektioner. Det kanns otroligt skont att borja traffa lite folk att umgas med, blir nog knapp om jag bara sitter pa kammaren. Dom hade massa serier ocksa som jag kunde sno till nar min harddisk ar genomtittad, och jag lovade bjuda pa mina saker, sa det blir nog en del tid dar i framtiden - kanns riktigt bra! Jag somnade valdigt gott efter den langa dagen...

Ok, da har det gatt nagra veckor, dags att kicka igang har! Det ar lordag, och jag jobbar. Bara den grejen kanns lite konstigt, men det ar bara att vanja sig. Arbetstiderna just nu ar inte helt optimala 9.30 till 18.30, men det ar bara i en vecka till medan vi sitter pa gamla kontoret. Pa nya kontoret kan man flexa en timme och lunchen ar en halvtimme kortare, alltsa kan jag jobba 8.30 - 5. Helt ok faktiskt! Den nya lagenhet vi fixat och som jag delar med tva andra ligger fem minuter fran nya kontoret, vilket ar hur skont som helst. Ju mindre tid i trafiken har, desto battre, tro mig! Det ar helt galet...Motorcyklar, bilar, rickshaws OVERALLT, alla tutar hela tiden, och fullstandigt kaos rader. Att jag fortfarande lever ar en gata egentligen.

Idag ska jag forsoka skriva under pappren for att fixa en uppkoppling hemma, sen fa den inkopplad i borjan av nasta vecka. Saknar skriva med svenska tecken, tro mig :)

Ta hand om er!

Imorgon, eller idag med tanke på klockan, smäller det. Jag åker. Men det känns bra allting; det ska bli ett äventyr och en erfarenhet och något att minnas resten av livet.

Två riktigt barndomshjältar klev just in på kontoret - Anders Jacobsson och Sören Olsson, författarna till Sune- och Bertböckerna. Lite nostalgiskt att få hälsa på dom faktiskt :)

OK, mer failblog, men detta måste man ju bara älska.

Satte precis igång spotify och på framsidan dök Krunegårds nya skiva upp. Skivan har fått väldigt fina recensioner och Krunegård verkar vara den största kelgrisen hos creddiga musikjournalister. Därför, i musikallmänbildningens namn, satte jag på skivan.

Och vet ni vad?

Det är så FRUKTANSVÄRT.JÄVLA.DÅLIGT. Ytterligare en i raden som verkligen, verkligen inte kan sjunga, ens om han vill förmodligen. Men denna sorts svenska pop verkar ju vara bättre ju sämre man sjunger, så han följer framgångsreceptet i alla fall. Schizofren 80-talsproduktion, fullständigt intetsägande texter.

Krunegårds nya skiva "Prinsen av Peking" får betyget 0 (på skalan 0-5), och jag rekommenderar er varmt att inte lyssna på den.

Vad är det med fredagar och må så oförskämt bra? :) Spelar ingen roll vad som hänt dagen innan, eller om jag sovit två timmar på ett golv, eller är hungrig som en varg - jag mår så bra bara.

16 dagar kvar. Nu börjar det kännas ordentligt. Det är som att jag varenda dag hittar massa små anledningar till att inte åka, och det är nog helt naturligt. Men ingen anledning i världen kommer att stoppa mig, såklart.

Ikväll ska jag spela gitarr med Micke, något jag sett fram emot länge. Har precis införskaffat en ny förstärkare, en Vox VT30, som låter GRYMT bra och som ska få svettas ikväll. Konstigt att köpa nytt precis innan jag åker? Nä, för nu motiverar jag mig själv att bli satans duktig på att spela när jag är borta, så att jag kan komma hem och lira på grymma grejer :)

Ha en trevlig helg, vi kanske ses!

Med bestämda kliv gick så guden av november för att möta sitt öde. Och möta det, det gjorde han. Och tog dom med storm.

Igår gick väldigt bra. Det gick över förväntan. Nu är allt jobbigt med uppsatsen över, på riktigt. Lättnaden går knappt att beskriva. Och det är ju som det alltid är - så fort en jobbig sak är borta, så blir allt annat bagateller i sammanhanget.

Trevlig helg mina vänner :)

Sakta, men säkert...

Sitter och filar på presentationen som jag ska hålla idag, på företaget som jag samarbetade med exjobbet med. Jag är, som jag skrev tidigare, fruktansvärt nervös. På ett dåligt sätt. Men det märkliga (?) är att ju närmare något jobbigt kryper, desto mindre blir möjligheterna att faktiskt påverka utgången av det hela. En vecka bort, då har jag ju chansen att skriva världens bästa presentation. Ett par timmar kvar, då finns bara utrymme att putsa. På så sätt blir det på något sätt alltid bättre ju närmare jag kommer. Jag kommer bara vara så nöjd när det är över. När uppsatspresentationen på skolan var klar grät jag nästan av lättnad; så kommer fallet knappast vara idag, men detta är verkligen det sista nu. Önska mig all lycka till tack...