novembergud

På torsdag klockan fyra har jag det allra sista jobbiga med exjobbet, nämligen presentationen för exjobbsföretaget. Hela historien med min uppsats är enormt rörig, men för att göra en kort historia lång: jag fick, efter viss försening, in uppsatsen och är godkänd. Det som återstår är några uppsnyggningar plus presentationen på Sustainia, och sen är allt över.

(Nästa vecka är Sustainability Day, och då gör man ju bäst i att göra lite reklam för sig själv, men det är en annan historia...).

Jag hade enormt mycket ångest inför hela uppsatsskrivandet, och var i princip säker på att jag inte skulle lyckas få in den. Jag hörde inte av mig till Sustainia på flera månader, vilket inte var särskilt bra men som ju har sina uppenbara skäl: jag hatar att skriva uppsats. De rapporter jag gjorde i samband med uppsatsen, de två casen, blev riktigt bra, och båda företagen var jättenöjda. Det är den akademiska biten som är mitt livs stora demon, och som äter mig inifrån. När jag skulle presentera uppsatsen på skolan, för en liten liten grupp, var jag så spyfärdigt, vingligt nervös att jag inte förstår hur jag lyckades genomföra det. Så illa är det. Det gick ju bra såklart, men det var bland det värsta jag varit med om. Jag brukar bli positivt nervös; nu var det rakt tvärtom.

Jag känner likadant inför torsdagen. Jag mår fysiskt illa av nervositet och prestationsångest och inför frågorna jag kommer få. Även om jag gjort ett bra jobb där det räknas, och inte har något att skämmas över.

Jag har inte varit mig själv på senare. Om två dagar kanske guden av november äntligen får hitta tillbaka till sig själv.

Mina vänner,

Det är dags för denna blogg att skaka av sig mossan och vakna upp ur dvalan igen. Den främsta anledningen: jag har fått väldigt många förfrågningar om att skriva och visa vad som händer i Indien, och det vill jag gärna göra. Den andra anledningen är att jag känner att jag behöver en ventil, något sätt att få ur mig de funderingar som jag går runt med och som inte alltid kan, får eller hinner komma ut på annat sätt.

Hjärnan snurrar fortfarande; hjärtat bankar på.

D- på tentan...Inte helt fräscht faktiskt.

Jaha, nu blev det ett tags uppehåll ändå. Jag är inte bäst i världen på att hålla en konsekvent nivå kanske... :)

Nu har kårjobbet sparkat igång på allvar, igår var det heldag om HBTQ-studenter och heteronormativitet - ganska intressant, men väldigt ovinklat (arv någon...?). Idag är det heldag på grand hotel Saltsjöbaden, och förhoppningsvis finns mycket att lära sig i sådana bourgeoisiens lokaler ;) Tror förresten att mamma gjort några möbler som står där, jag vill minnas att jag var där och släpade soffa på den gamla goda tiden när jag dubblerade som flyttgubbe.

Ett ord bara om den här grejen i fredags, som alla var så hypade över.
Fiasko.

Suck.

Det är sällan jag helt ohämmat blir totalt förälskad i en ny skiva. Jag lyssnar på väldigt mycket, och vet ungefär vad som kommer växa på mig och vad som kommer vara tråkigt om en vecka. Men nu har jag hittat något speciellt.

Fear of a blank planet av Porcupine Tree. PT klassas som någon form av progrock, men detta är...Jag vet inte, progrock låter så flummigt, detta är ett lika lättlyssnat som fundamentalt genomarbetat mästerverk, som jag bara känner att jag kommer lyssna på väldigt, väldigt länge; väldigt, väldigt mycket.

(Pappa, du kommer älska detta.)



Två ord - DO IT.

Mina dagar på Accenture är räknade.
Dom är två.

Idag och imorgon är sista dagarna jag är kvar heltid i sommar, sen blir det ett par halvdagar för att lösa en uppgift här medan Nicklas är på semester. Sen får vi se, vem vet. Men förhoppningsvis kommer jag jobba av ett par bra dagar på kårhuset och sen ha - jag tror knappt själv att det är sant - LEDIGT. Fast i mitt fall ska man nog inte hoppas för mycket :)

Dagen började på ett fantastiskt bra sätt, med två timmars försovning. Aldrig har det varit så skönt, så tillfredsställande, att försova sig. Det bara blev en timme först, och sen skulle jag bara dra mig lite, och så blev det en timme till. Jag känner mig som en annan människa. Löpturen halv elva igår kväll gjorde väl sitt för att sova så också gott också.

OK, stort misstag.

Jag dricker normalt sett inte kaffe, men när dom nattliga utsvävningarna blir lite för långa och jag känner mig lite för trött på jobbet, så händer det att jag ändå tar en kopp kaffe. Självklart blir jag som en sockerchockad femåring; hjärtklappning, stirriga ögon, allmänt ADHD-liknande beteende. För att balansera det hela så trycker jag alltså på tjejknappen på kaffemaskinen, alltså den som ger en latte. Ja, en sån där som ger fem gånger så mycket mjölk som faktiskt kaffe. Nyss gjorde jag dock misstaget att ta en VANLIG kaffe. Gissningvis kommer jag inom en halvtimme att se tomtar flygandes på regnbågsormar eller hur Ericssons huvudkontor får fötter och sakta men säkert kliver iväg härifrån.

Suck. Men med lite tur kommer jag att spela gitarr som en j*vel när jag kommer hem.

Detta är en stor kväll, eftersom jag nu officiellt kan spela en hel låt på elgitarr. Inte Tom Dooley eller nåt sånt omanligt, utan nåt så lack och läderdoftande som Breaking the law med Judas Priest.

Det är jag och Rob nu. Du och jag Rob.

Hej du!

Hej själv. Trevligt att höras igen.

Ja, jag har en egen gud.



Buckethead. Ingen, och jag menar ärligt handen-på-hjärtat-ärligt, ingen spelar gitarr som denna man.

Nu är sovmorgonen slut. Ny vecka, nya tider, nya ord som ska ut. Vill ut, förhoppningsvis.

Jag har, sen sommaren börjat, hunnit med en hel del. Med en hel del, menar jag en hel del jobb. Jag har varit ledig ungefär fyra dagar denna sommar, dagar som spenderades hos Christian i München. Riktigt, riktigt bra! Åk till München om ni får en chans, grymt fin och trevlig stad, känns inte allt som Stockholm. Övrig tid har spenderats på Accentures kontor i Kista, dit det från mig lyckligtvis går snabb och relativt direkt buss. Vet inte hur jag överlevt morgnarna annars...

Jag har skaffat en gitarr av modellen el. Förmodligen vet varenda människa jag träffat den senaste månaden om detta, men det tål att berättas igen: jag har blivit med gitarr, och jag älskar den som mitt barn. Jag kan inte förstå att det tagit mig 26½ år att inse att jag ska spela något. Så nu sitter jag och nöter skalor och fingerövningar och sakta men säkert även roligare saker - jag tar varmt emot förfrågningar, men kom ihåg att man ALLTID tjänar på att muta den som spelar... :)

Idag börjar jag officiellt mitt nya jobb som hållbarhetssekreterare på Stockholms universitets studentkår. Helt ny tjänst, och jag kommer ha ansvaret för SUS, och genom det 32000 studenters, miljöarbete. Det känns riktigt, riktigt bra. Och sporrande! Och illa betalt! Men sånt får man ta när man ska ta nästa kliv i den stundande stora karriären. Bli inte förvånade när ni ser mig i tidningen med planen för hur världen ska räddas.

Nog så. Men nu är det igång igen.

OK, jag ska ta tag i detta snart. Men sommarlov ett litet tag till :)

Kårjobbet är iallafall bärgat - go me!

Kanske dags igen då... :)

Inatt skickades resten av resten (...) in, och jag har fått tummen upp av min handledare. Skriva ut, lägga i ett fack, och klart. Helt klart. Inte ett ords tjat till om uppsatsen :) Gissa vilken hylla i min bokhylla som kommer vara tom väldigt snart...

Jag blir mer och mer säker på att jag har snyggast skor på hela Accenture; inte illa faktiskt. Hell, dom är nog snyggast i hela Kista Science Tower. Dom är verkligen sjukt snygga. Vi tjejer vet ju hur mycket skor gör, hur de utan problem kan hjälpa eller stjälpa allt annat man har på sig. Tro mig, mina skor gör min dag varje dag.



Heja Holland!

Helt omotiverat. Bara för att han är bäst. Bill Lumbergh.

Sinking into sweet uncertainty.

Det kommer nog bloggas lite mer framöver igen. Det funkade ganska bra sist. För det är dags igen; det har blivit som det blivit - igen. Att jag och du och vi inte lär oss. Fast det är klart, ibland går det inte att lära sig, inte när man bara vill annat.