novembergud

"Alla som träffat en vänstermänniska som nyligen startat firma eller aktiebolag och beväpnat sig med firmakort och fått korn på alla nya sköna avdrag vet att det inte finns något köpgalnare, profithungrigare och skrupellösare.

Alla som har hamnat i släktfejder om gårdar och klenoder med en vänstermänniska vet att det bara är att packa ihop och gå hem.
Vänstergekkosarna lyckas alltid omgärda sitt habegär med ett slags bolsjevikisk glöd. Ungefär som om de begår en revolutionär handling genom att ta familjens julsemester i Malaysia på firman. Som om det är lite subversivt. "

Jag såg just detta i en krönika på DN:s hemsida , och kände bara hur det satt klockrent.

Det fick mig att tänka på mitt första - och enda - möte i Stockholms universitets kårfullmäktige. Jag sitter fortfarande i fullmäktige, men efter det mötet skulle jag inte röra majoriteten i den församlingen med en tiometerspinne ens. Vänsterradikala studenter är, som mötet fick mig erfara på det mest otrevliga sätt, det värsta som finns när dom får tag på pengar. SUS förvaltar över i sammanhanget väldigt mycket pengar, och att se denna sorgliga skara människor med kåtdimmiga blickar inse att nu kunde dom ju lägga massa pengar, som egentligen skulle gå till de stackars 30-åriga småbarnsföräldrar med socionomdoktoranddrömmar och hemstickat från topp till tå som röstat på dom, på att införa fullständigt bisarra svågerpolitikstjänster på 20% här och 50% där fick mig bara att må illa. Vuxna människor som gärna står utanför den proverbiala sandlådan när dom själva inte gillar läget - knyter näven i fickan och drömmer om statlig anställning till alla - men när dom väl släpps in blir precis dom ungar som betedde sig så illa att mamma och pappa fick lyfta ut dom ur nämnda sandlåda. Det största problemet? Mamma och pappa är inte med längre, det är vi seriösa människor som får ta smällen istället.