Do it!
Igår när vi kom till jobbet var ett nytt gäng där. Josef satt upptagen med Jonas från K&K och diskuterade, så det märktes att något var på gång. Jag hade turen att bli förvarnad av Nicklas som jag jobbar med på Fortum, som sprang på Josef när han var på väg till K&K, att något var på gång och att vi kanske inte skulle få fortsätta. Vi satte oss och jobbade som vanligt, och efter en dryg timme var Josef klar. Beslutet att göra sig av med Stjärnskott och istället byta till något annat företag har tydligen tagits av cheferna på K&K, som aldrig är på kontoret, misstänker hälften av sin egen personal (halvan som faktiskt jobbar) och gullar med resten. Ingen på K&K som jobbat med oss var nöjd med beslutet; snarare tvärtom. Jag ser framför mig hur det ska gå att lära upp dom nya med ungefär två kvällars utbildning, och sen lämna dom. Snittinlärningstiden med gott om assistans är ungefär sex månader...Lycka till.
Så nu står jag utan ett extrajobb. Det ska i ärlighetens namn sägas att jag, bortsett från väldigt trevliga kollegor och dom väldigt sköna tiderna där jag kunnat jobba hur mycket eller lite jag velat (vilket varit super), inte känt mig särskilt stimulerad. Framförallt har det gnisslats väldigt mycket tänder eftersom vi inte överhuvudtaget fått det stöd ifrån K&K som vi bett om och verkligen behövt. Många huvuden har stuckits i sanden, vilket varit extremt frustrerande för oss alla, men kanske särskilt för mig och ett par till som jobbat mer och på ett sätt eller annat, av en anledning eller annan, tagit mer ansvar. Kommunikationen har varit under all kritik, vilket varit otroligt frustrerande.
En ny start ska bli skönt. Jag har lärt mig mycket - inte bara arbetet jag gjort, givetvis, utan personliga saker som i nuläget på något märkligt sätt och med nära nog gudomlig timing bara trillar på plats. Jag ska inte fastna på ställen där jag egentligen inte trivs väl nog eller stimuleras tillräckligt. Jag ska ha mer ansvar än jag tidigare haft, därför att jag är DUKTIG på att koordinera, binda ihop och vara ansvarig. Jag stagnerar på så många sätt när jag inte stimuleras tillräckligt; jag blir bekväm och står och stampar. Det värsta är att jag är smärtsamt medveten om det, och ändå gör det. Knappast unikt, men sånt fruktansvärt slöseri med MIG. Det är lite som hönan eller ägget, jag vet inte var det börjat: jag har alltid haft ganska lätt för mig, men någonstans slutade jag utmana mig själv tillräckligt. Jag har varit för mätt och för nöjd och inte tänjt mina gränser tillräckligt. Som vår högt ärade konung sa: det kommer inga stekta sparvar flygandes in i munnen.
Det bästa med det hela är att jag verkligen ser hela bilden. Jag har på bara några månader, efter långa diskussioner med och inspiration från andra men framförallt genom egen insikt, förändrat hela min inställning till att utmana mig själv. Om det är enbart beroende på omständigheterna eller om något fundamentalt har hänt inom mig vet jag inte, och jag kommer förmodligen aldrig få reda på det heller - detta är inget laboratorieexperiment som går att återskapa. Det viktiga är att jag befinner mig där jag gör nu, och att jag inte tappar farten. Att jag fortsätter kämpa för vad jag vill ha och inte nöjer mig med mindre än jag vet att jag kan. Självklart går inte allt att påverka, men sålänge inställningen är rätt så vet jag att allting kommer ordna sig precis som jag vill ha det.
Tack alla som medvetet eller omedvetet bråkat med mig, sporrat mig, inspirerat mig, hjälpt mig. Jag är väldigt modig på många sätt, men väldigt feg på andra. Allt som sagts har bidragit till att inse att den fegheten kommer att hålla mig tillbaka från det liv jag vill förverkliga, om den får rida mig och trycka ner mig. Så aldrig mer.
Det har aldrig varit så spännande att vara Henrik Weinestedt.
Så nu står jag utan ett extrajobb. Det ska i ärlighetens namn sägas att jag, bortsett från väldigt trevliga kollegor och dom väldigt sköna tiderna där jag kunnat jobba hur mycket eller lite jag velat (vilket varit super), inte känt mig särskilt stimulerad. Framförallt har det gnisslats väldigt mycket tänder eftersom vi inte överhuvudtaget fått det stöd ifrån K&K som vi bett om och verkligen behövt. Många huvuden har stuckits i sanden, vilket varit extremt frustrerande för oss alla, men kanske särskilt för mig och ett par till som jobbat mer och på ett sätt eller annat, av en anledning eller annan, tagit mer ansvar. Kommunikationen har varit under all kritik, vilket varit otroligt frustrerande.
En ny start ska bli skönt. Jag har lärt mig mycket - inte bara arbetet jag gjort, givetvis, utan personliga saker som i nuläget på något märkligt sätt och med nära nog gudomlig timing bara trillar på plats. Jag ska inte fastna på ställen där jag egentligen inte trivs väl nog eller stimuleras tillräckligt. Jag ska ha mer ansvar än jag tidigare haft, därför att jag är DUKTIG på att koordinera, binda ihop och vara ansvarig. Jag stagnerar på så många sätt när jag inte stimuleras tillräckligt; jag blir bekväm och står och stampar. Det värsta är att jag är smärtsamt medveten om det, och ändå gör det. Knappast unikt, men sånt fruktansvärt slöseri med MIG. Det är lite som hönan eller ägget, jag vet inte var det börjat: jag har alltid haft ganska lätt för mig, men någonstans slutade jag utmana mig själv tillräckligt. Jag har varit för mätt och för nöjd och inte tänjt mina gränser tillräckligt. Som vår högt ärade konung sa: det kommer inga stekta sparvar flygandes in i munnen.
Det bästa med det hela är att jag verkligen ser hela bilden. Jag har på bara några månader, efter långa diskussioner med och inspiration från andra men framförallt genom egen insikt, förändrat hela min inställning till att utmana mig själv. Om det är enbart beroende på omständigheterna eller om något fundamentalt har hänt inom mig vet jag inte, och jag kommer förmodligen aldrig få reda på det heller - detta är inget laboratorieexperiment som går att återskapa. Det viktiga är att jag befinner mig där jag gör nu, och att jag inte tappar farten. Att jag fortsätter kämpa för vad jag vill ha och inte nöjer mig med mindre än jag vet att jag kan. Självklart går inte allt att påverka, men sålänge inställningen är rätt så vet jag att allting kommer ordna sig precis som jag vill ha det.
Tack alla som medvetet eller omedvetet bråkat med mig, sporrat mig, inspirerat mig, hjälpt mig. Jag är väldigt modig på många sätt, men väldigt feg på andra. Allt som sagts har bidragit till att inse att den fegheten kommer att hålla mig tillbaka från det liv jag vill förverkliga, om den får rida mig och trycka ner mig. Så aldrig mer.
Det har aldrig varit så spännande att vara Henrik Weinestedt.
Kommentarer
Trackback